Krisledningsnämnden i Stockholms stad beslutade om besöksstoppet med anledning av den ökade smittspridningen av covid-19 i samhället. Staden har argumenterat att beslutet inte är ett besöksförbud utan en stark rekommendation och vädjan att avstå från att besöka äldreboendena i syfte att minska smittspridning. Verksamheterna har rätt att besluta om avsteg från stoppet om man bedömer att särskilt behov föreligger.

Beslutet har formulerats enligt följande: ”Krisledningsnämnden beslutar att Stockholms stad tillämpar besöksstopp vid stadens vård- och omsorgsboenden att gälla fr.o.m. den 12 november 2020 t.o.m. den 30 november 2020. Före den 30 november ska omprövning av beslutet ske. Verksamheterna har rätt att besluta om avsteg från stoppet om man bedömer att särskilt behov föreligger”.

Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar inledningsvis att det inte är avgörande att beslutet har rubricerats som ett besöksstopp och att ordet förbud inte förekommer. Det framgår inte någonstans av beslutets ordalydelse att besöksstoppet inte är tvingande. Det faktum att verksamheterna ges rätt att besluta om avsteg från stoppet talar i stället för att det är fråga om ett förbud.

Om stoppet endast var en rekommendation skulle det inte vara möjligt för verksamheterna att med stöd av beslutet förhindra besök och något behov av att fatta beslut om avsteg från stoppet skulle inte finnas. Jämförelsevis föreskrivs en möjlighet till undantag även i 4 § förordning (2020:163) om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19 som trädde i kraft den 1 april 2020 och gällde till och med den 30 september 2020.

Utredningen i målet visar att Stockholms stads äldreförvaltning har använt samma riktlinjer och rutiner som gällde enligt denna förordning vid implementering av besöksstoppet. Även detta talar emot att det skulle vara fråga om en rekommendation. Mot den bakgrunden, och oavsett vad stadens syfte varit, anser förvaltningsrätten att beslutet om besöksstopp har formulerats och implementerats som ett besöksförbud.

Nästa fråga blir då om kommunens beslut strider mot lag eller annan författning. Av 2 kap. 19 § regeringsformen, RF, framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid mot Sveriges åtaganden i enlighet med den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Enligt artikel 8 EKMR har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. En offentlig myndighet får inte inskränka denna rättighet annat än med stöd i gällande rätt.

Av 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) följer att kommuner ska inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor. Socialtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser som medger begränsningar i möjligheten att besöka den som bor på äldreboende (jfr JO dnr 3711-2004, JO dnr 959-2014). Enligt 16 kap. 10 § första stycket 2 socialtjänstlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana föreskrifter inom socialtjänsten som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa i verksamhet som avser äldre personer. Förordning (2020:163) om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19 meddelades med stöd av denna bestämmelse. Något motsvarande bemyndigande för kommuner finns inte.

Med hänsyn till detta  finner förvaltningsrätten att ett besöksförbud på äldreboende som beslutats av en kommun utgör ett otillåtet ingripande i rätten till privat- och familjeliv. Det överklagade beslutet strider därmed mot lag och ska därför, med stöd av 13 kap. 8 § 4 p KL upphävas.