En kvinna ville renovera badrum, kök och hall och beställde därför vissa hantverkstjänster av ett aktiebolag. Parterna avtalade inte om något fast pris, utan köparen skulle betala skäligt pris i enlighet med 36 § konsumenttjänstlagen.
Arbetet utfördes under februari och mars 2016 och kvinnan betalade också det belopp som bolaget fakturerat henne för arbetet. Hon väckte dock senare talan vid Luleå tingsrätt och yrkade att bolaget skulle åläggas att betala tillbaka närmare 60 000 kronor. Det pris som bolaget begärt var enligt kvinnan oskäligt – och hon yrkade därför återbetalning på den överskjutande delen av priset.
Bolaget ansåg inte att det fakturerade beloppet hade överskridit skäligt pris. Oavsett detta skulle kvinnan genom passivitet anses ha förlorat sin rätt att föra talan. Hon hade nämligen inte uppfyllt sin skyldighet att reklamera mot prisets skälighet.
Tingsrätten beslutade att inom ramen för ett så kallad hissfråga hänskjuta vissa frågor i tvisten till Högsta domstolen, HD, för avgörande. Man ville ha svar på om det finns en allmän reklamationsplikt beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen när något pris inte avtalats och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse. Målet aktualiserade även frågor om vilken betydelse det har om reklamation skett i anslutning till fakturering men bara avseende en viss underentreprenörs arbeten – samt vad det innebär att beställaren betalat hela fakturan efter nedsättning av underentreprenörens arbeten.
HD tog inte upp de två sistnämnda frågorna, men meddelade prövningstillstånd avseende frågan om allmän reklamationsplikt.
Den typiska reklamationen utgörs av ett meddelande från part till motpart om ett anspråk på grund av motpartens avtalsbrott – och en utebliven reklamation medför här ofta att rätten att åberopa avtalsbrottet går förlorad eller att rätten att göra vissa påföljder faller bort. Reglerna för vad som gäller vid kontraktsbrott är dock inte tillämpliga när tvisten gäller vad som utgör skäligt pris för en tjänst som utförts.
En fråga är om den meddelandeskyldighet som återfinns i köplagen ska gälla analogt även när det gäller konsumenttjänster och konsumentköp. Detta skulle dock stå i direkt strid med motivuttalanden och HD besvarar därför frågan nekande.
Avtal förutsätter samtidigt ofta en lojal samverkan under avtalstiden, inte minst när det handlar om avtal som gäller under längre tid och som rymmer ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, fortsätter HD. Det finns också exempel på rättsfall där passivitet lett till förlust av en rättighet, till exempel då lång tid förflutit eller när motparten haft fog för att tro att parternas mellanhavanden varit slutgiltigt reglerade.
HD har också i några avgöranden specifikt tagit upp situationen där lång tid förflutit från att gäldenären betalat ett för högt belopp till att han eller hon väckt återkrav. Av avgörandena framgår att det kan finnas en skyldighet att framställa återkrav inom viss tid för att rätten ska bibehållas.
Inom vilken tid återkrav ska göras beror dock på omständigheterna i det enskilda fallet och när det gäller konsumenttransaktioner kan fristen ”utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott”, konstaterar HD. Utgångspunkten bör enligt domstolen vara att konsumenten ska få rimlig tid att överväga sin situation – men ju längre betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv.
HD:s svar på ”hissfrågan” blir därför att kvinnan inte har haft någon reklamationsskyldighet avseende prisets skälighet – men att detta inte hindrar att passivitet i fråga om att göra återkrav av betalning gällande kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.