I november 2022 lämnade miljöorganisationen Aurora in en stämningsansökan till Nacka tingsrätt, där staten stäms för påstådda klimatöverträdelser. Organisationens ombud, Anna Rogalska Hedlund, har i såväl expertkommentar som podd med Nyhetsbyrån Blendow Lexnova redogjort för klimatstämningen.
Organisationen yrkade i första hand på att domstolen skulle fastställa att det utgör en kränkning av kärandens rättigheter enligt Europakonventionen att staten underlåter att göra sin rättvisa andel av de globala åtgärderna för att minska växthusgaskoncentrationen i atmosfären.
Som andrahandsyrkande begärdes att domstolen skulle ålägga staten att vidta åtgärder för att minska växthusgaskoncentrationen i atmosfären och hålla ökningen av den globala medeltemperaturen till 1,5 grader jämfört med förindustriella nivåer.
Grunderna för talan går i korthet, för det första, ut på att staten har en skyldighet att garantera kärandens rättigheter enligt Europakonventionen. För det andra att staten har positiva förpliktelser att vidta tillräckliga processuella och materiella åtgärder för att begränsa ökningen av medeltemperaturen. Slutligen har käranden pekat på att klimatvetenskapen har visat att det klimatet är hotat både i det korta och långa perspektivet.
Domstolen utfärdade stämning i mars 2023 – och staten, genom Justitiekanslern, ansåg att såväl första- som andrahandsyrkandena skulle avvisas.
Vad först gäller fastställelsetalan menade staten att förutsättningarna enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken inte är uppfyllda. Talan avser inte ett konkret rättsförhållande, utan ett abstrakt sådant. En sådan talan strider mot förbudet mot abstrakt normprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen eller i vart fall mot grundläggande värden i det svenska styrelseskicket.
En ytterligare förutsättning är att ovissheten om rättsförhållandet ska ”lända käranden till förfång”. I denna del hade käranden anfört att ovissheten medför oro och ängslan samt en svårighet att planera för framtiden. Enligt staten uppfyller inte dessa känslor av obehag förfångsrekvisitet. Slutligen ifrågasatte staten att talan är lämplig, vilket också är ett rekvisit.
Beträffande andrahandsyrkandet ansåg staten att den aktuella fullgörelsetalan inte kan prövas av konstitutionella skäl. Redan av regeringsformens portalparagraf framgår det är riksdagen som stiftar lag och beslutar hur statens medel ska användas.
Bifall till kärandens andrahandsyrkande skulle innebära att domstolen inkräktar på riksdagens och regeringens respektive ansvarsområden. Den går dessutom inte att koppla till en viss rättsföljd. Yrkandet kan inte heller knytas till käranden eller gruppmedlemmarna på något konkret plan. Till detta kommer att en fullgörelsetalan av aktuellt slag inte kan verkställas.
Att det finns internationella förpliktelser om rätt till domstolsprövning ändrar inte det anförda, påpekade staten. Även om en sådan rätt skulle kunna tolkas in från dessa rättsakter finns det konstitutionella begränsningar som förhindrar en prövning.
I sak bestred staten talan och ansåg sig inte behöva stå för några rättegångskostnader, oavsett utgången i målet.
Slutligen gav staten sin syn på frågan om hänskjutande till Högsta domstolen, HD, så kallad hissprövning. Enligt staten är det inte lämpligt att hänskjuta frågan om statens ansvar för klimatförändringarnas risker. Vissa frågor kopplade till statens avvisningsyrkanden skulle dock vara lämpliga att få prövade i högsta instans.
Tingsrätten beslutade därefter att genom hissprövning be HD besvara frågan om talan över huvud taget kan prövas i domstol. Enligt domstolen vore det värdefullt med vägledning i frågan och bra ut processekonomisk synvinkel.
Parterna enades om att frågan skulle formuleras enligt följande.
”Kan och ska en talan av det slag som käranden för tillåtas mot bakgrund av regleringen i 13 kap. rättegångsbalken, grundläggande värden i det svenska statsskicket samt Sveriges unions- och folkrättsliga åtaganden att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda?”
HD väjer nu att meddela prövningstillstånd i frågan om talan kan tas upp till prövning.