Det var i Gällivare tingsrätt som tvisten tog sin början. Målet handlar om rättigheterna inom samebyns vidsträckta fjällområde ovanför odlingsgränsen och initierades redan 2009. Samebyn har velat få klarhet i vem som har jakt- och fiskerätten på samebyns område och vem som har rätt att upplåta dessa rättigheter till andra.
Berövades sin rätt 1886
Samerna anser sig ha haft en rätt enligt urminnes hävd att inom området upplåta jakt och fiske, men att denna rätt berövats dem genom införandet av 1886 års renbeteslag. Enligt den nuvarande rennäringslagen saknar samebyn också rätt att upplåta jakt och fiske i området, även om medlemmarna i samebyn själva får jaga och fiska där.
Tingsrätten fastställde i sin dom att samebyn har ensamrätt till fiske och jakt på småvilt i området, att staten inte får upplåta fiske- och jakträtt där samt att samebyn får göra det utan statens medgivande.
Domstolen konstaterade att samer under åtminstone de senaste tusen åren har uppehållit sig i det omtvistade området och samtidigt jagat och fiskat där. Staten blev i sin tur fastighetsägare först 1887 i samband med den så kallade avvittringen. Tingsrätten drog i sitt avgörande slutsatsen att rennäringslagens bestämmelser strider mot regeringsformen – och att de därför inte ska tillämpas.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom
Hovrätten för Övre Norrland ansåg inte heller att staten har någon egen jakt- och fiskerätt på fastigheten i fråga. Någon sådan rätt fanns inte vid avvittringen och har inte heller uppstått senare. I avsaknad av jakt- och fiskerätt får staten inte heller upplåta sådana rättigheter, även om man äger fastigheten.
Hovrätten konstaterade samtidigt att samernas rätt till renskötsel, jakt och fiske i området historiskt inte har uteslutit andra från att jaga och fiska på samma mark och att samerna alltså inte haft någon ensamrätt på området när staten blev fastighetsägare. Det kunde heller inte sägas stå i strid med det grundlagsreglerade egendoms- eller diskrimineringsskyddet att samebyn inte ensam får bestämma över jakten och fisket där – utan länsstyrelsen ska fortsatt pröva frågor om rättighetsupplåtelser, menade domstolen.
Tingsrättens dom ändrades därför på så vis att samebyns yrkande på rätt att utan statens samtycke upplåta fiske- och jakträtt till andra ogillades, men staten ålades ändå att betala samebyns rättegångskostnader på totalt drygt 11,5 miljoner kronor.
Högsta domstolen, HD, ändrar nu hovrättens dom och slår fast att samebyn utan hinder av rennäringslagens bestämmelser får upplåta rätt till småviltsjakt och fiske utan statens samtycke – samt att staten inte får upplåta motsvarande rättigheter.
Ingen diskriminering enligt HD
Enligt HD:s majoritet ger rennäringslagen inte samebyn någon ensamrätt att upplåta jakt och fiske i det omtvistade området. Samebyn tillerkänns istället motsvarande rätt i kraft av urminnes hävd, det vill säga historiska omständigheter kring området i fråga.
När det gäller rennäringslagen finns det en del äldre motivuttalanden som skulle kunna tolkas som att lagstiftaren har ansett att samerna och samebyn är de egentliga jakt- och fiskerättsinnehavarna – men att de ”ansetts sakna förmåga att sköta upplåtelserna på egen hand”. Detta skulle i sin tur kunna anses diskriminerande enligt regeringsformen och Europakonventionen och göra att reglerna ska åsidosättas. HD anser dock att lagstiftarens uppfattning har varit att rättigheterna tillhör staten och någon diskriminering aktualiseras därför inte.
När det gäller frågan om urminnes hävd är det samebyn som har att bevisa att en sådan rätt uppkommit. HD menar dock att det är motiverat med en viss bevislättnad för att ge samebyn rimliga möjligheter att tillvarata sin rätt – och vissa ofullständigheter i utredningen om förhållandena i området under äldre tider har därför fyllts ut med ”rimliga antaganden” baserat i förhållandena i andra delar av Lappland.
Ensamrätt sedan mitten av 1700-talet
HD anser också att det är bevisat att enskilda samer åtminstone vid mitten av 1700-talet hade fått rätt att bestämma över jakten och fisket i området och att staten fram till dessa inte gjort anspråk på motsvarande bestämmanderätt. Staten har senare på flera sätt ifrågasatt samernas bestämmanderätt, men det har enligt HD här inte handlat om något ”så tydligt och definitivt ianspråktagande” av samernas rättigheter som hade krävts för att dessa skulle upphöra. När den första renbeteslagen instiftades 1886 var det också alltjämt bara samer som verkade i området som hade rätt att bestämma över jakten och fisket där.
Från och med 1886 års lag övergick samtidigt samernas exklusiva bestämmanderätt över jakt och fiske till medlemmarna i samebyn – som är det organ som ska tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen.
Fastighetsägaren saknar jakt- och fiskerätt
Med hänsyn till HD:s slutsatser när det gäller urminnes hävd saknar staten sådan jakt- och fiskerätt som normalt följer med äganderätt till mark och vatten. Staten har i målet gjort en ”bindande processhandling” där man förklarat att man vid denna bedömning inte gör gällande rennäringslagens förbud mot upplåtelse av jakt och fiske och HD prövar därför inte betydelsen av dessa bestämmelser.
Två justitieråd är skiljaktiga när det gäller grunden för samebyns ensamrätt och anser att denna går att grunda redan på rennäringslagens bestämmelser.