Den 17 september 2019 fälldes 31 träd, varav 29 tallar (en av dessa var död) och två rödgranar på en fastighet på Muskö i Stockholms skärgård. De flesta träden var vid den tiden mellan 75 och 100 år gamla. Den 60-åriga fastighetsägaren har varken känt till eller lämnat sitt godkännande till trädfällningen.
Kvinnan pekade ut sin granne som ansvarig och stämde denne på drygt 4,6 miljoner kronor i skadestånd. Hon hade identifierat trädfällaren som vittnade om att grannen gav honom uppdraget.
60-åringen hävdar att för henne och hennes familj har det haft ett stort värde och en stor betydelse att fastigheten varit insynsskyddad med hjälp av gamla och vackra träd. De fällda tallarna var mycket mäktiga och har skyddat mot insyn, väder och vind. Den omfattande och olovliga trädfällningen har lett till att hon för närvarande inte vill bo eller vistas på fastigheten. Träden har varit synnerligen värdefulla och har bidragit till den biologiska mångfalden på fastigheten.
Kvinnan vill ersättas med återanskaffningskostnaden. Det är i dag, menar hon, möjligt att flytta stora träd. Andra träd med annan ålder kan bedömas som likvärdiga.
Grannen nekar till att ha instruerat trädfällaren att ta ner de 31 träden. Han bestrider att återanskaffningsvärdet ska ligga till grund för beräkningen av skadeståndet i detta fall eftersom de för målet aktuella träden varit både gamla och självsådda. I förevarande fall ska skadeberäkningen i stället uppskattas efter skälighet och denna uppskattar grannen till 250 000 kronor som han vitsordar.
Nacka tingsrätt anser det visat att trädfällningen har skett på det sätt som trädfällaren själv vittnat om i målet. Det leder till slutsatsen att grannen uppsåtligen vållat 60-åringen skada och därmed är skadeståndsskyldig mot henne.
Fråga uppkommer då om trädfällaren ska anses solidariskt skadeståndsskyldig. Utifrån en culpabedömning konstaterar rätten att trädfällaren har åtagit sig ett uppdrag innefattande ett relativt omfattande avverkningsuppdrag och vissa andra åtgärder till ett pris om cirka 60 000 kronor. Det har uppenbarligen skett i hans näringsverksamhet med syfte att ge vinst.
Han har vidare varit medveten om att avverkningen skulle ske på en annan fastighet än på beställarens och endast godtagit dennes uppgift om att fastighetsägaren gett sitt godkännande till åtgärden. Han har själv inte vidtagit några ytterligare åtgärder för att förvissa sig om att 60-åringen i egenskap av fastighetsägare gett sitt godkännande till den omfattande avverkningen. I ljuset av det sagda får hans agerande sammantaget anses vårdslös. Även trädfällaren är därmed skadeståndsskyldig gentemot 60-åringen.
När det gäller beräkningen av skadeståndet gör tingsrätten sin prövning med särskilt beaktande av vad Högsta domstolen anfört i rättsfallet NJA 2015 s 199 som bland annat rörde frågan om skadestånd för olovligt avverkade träd.
Högsta domstolen hänvisar allmänt i ovan angivna rättsfall beträffande beräkning av skadestånd att exempelvis försäljnings- eller återanskaffningsvärde kan ligga till grund för beräkning och har i punkterna 6 till 11 gjort vissa allmänna uttalanden om dessa. I punkterna 12-15 uttalar Högsta domstolen sig särskilt om beräkningen av skadeståndet när träd avverkats olovligen och att beräkningen i första hand ska göras med ledning av återanskaffningskostnaden. När det gäller olovligen avverkade träd uttalar även Högsta domstolen att det är tillräckligt att likvärdiga träd återanskaffas. Om de inte är likvärdiga kan inte återanskaffningskostnaden ligga till grund för beräkningen utan ersättningen får då grundas på grundval av ett minskat försäljningsvärde samt att värderingen av växande träd därmed kommer att i hög grad bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet.
Vidare synes, menar tingsrätten, Högsta domstolen i punkt 15 haft som utgångspunkt att det är svårt att återanskaffa självsådda träd som utvecklats naturligt under lång tid och att det i sådana fall inte är praktiskt genomförbart att ersätta avverkade träd med likvärdiga sådana varför skadeståndsberäkningen ska göras med utgångspunkt från fastighetens minskade försäljningsvärde. Detta kan dock leda till otillfredsställande resultat om minskningen är liten och det måste då finnas utrymme för en uppskattning av skadan efter skälighet.
Tingsrätten framhåller att frågan om de träd som kan erhållas från en plantskola i Tyskland, och som redogjorts för i ett trädvärderingsutlåtande som 60-åringen hänvisat till, är likvärdiga med de fällda träden är grannlaga. Trädvärderaren har menat att så är fallet i sitt förhör och i utlåtandet förekommer ersättningsträd med i vart fall liknande stamomfång som de avverkade trädens.
Fråga uppkommer därvid om förhållandena i detta fall är annorlunda än vad som prövades hos Högsta domstolen i rättsfallet från 2015. Det finns dock inte någon utredning om ersättningsträdens ålder vilket bör föranleda att de inte kan bedömas som likvärdiga. Tingsrätten anser alldeles oavsett det sagda att det i detta fall skulle föra för långt att låta återanskaffningskostnaden ligga till grund för beräkning av skadeståndet med hänsyn till vilka kostnader detta medför och i stället bör värderingen göras med utgångspunkt i fastighetens minskade försäljningsvärde, och i avsaknad av någon utredning om minskat försäljningsvärde ska en uppskattning av skadan efter skälighet göras.
Den skada som de fällda träden inneburit för 60-åringen och som hon berättat om i sitt förhör är omfattande förlust av insynsskydd, naturvärdet av träden inkluderat deras skönhet, biologisk mångfald och vindskydd. Hon har själv uttryckt det som att hennes tomt skövlats. Tingsrätten har förståelse för att hon uppfattat det på så sätt och att här förtjänar att omnämnas att förhållandena skiljer sig åt från de i rättsfallet från 2015 där det rörde sig endast om fyra träd. Det sagda gör att en skälig uppskattning för skadan enligt rättens uppfattning måste sättas högre än det belopp som grannen vitsordat. Tingsrätten uppskattar att en skälig ersättning för skadan får anses motsvara 350 000 kronor som grannen och hans trädfällare solidariskt förpliktas att betala.
Vardera parten får bära sin rättegångskostnad.
60-åringen har överklagat domen till hovrätten som har meddelat prövningstillstånd. I överklagandet skriver 60-åringens ombud att ”Det föreligger en avsevärd skillnad mellan förutsättningarna enligt rättsfallet NJA 2015 s. 199 och det aktuella målet. Vid tidpunkten för HD:s dom var det inte möjligt att göra annat än en skälighetsberäkning eftersom det inte hade visats att likvärdiga träd hade varit möjliga att återanskaffa. I det nu aktuella målet har [60-åringen] visat att likvärdiga träd rent faktiskt är möjliga att återanskaffa och återplantera”.
I överklagandet påpekas dessutom att i HD-målet redovisade justitierådet Marianne Lundius en skiljaktig mening. Denna skiljaktiga mening sammanfattar ombudet med att värdering ska ske med utgångspunkt i en återanskaffningsmetod med beaktande av faktiska eller uppskattade kostnader för att anskaffa likvärdig egendom i ett återställande syfte.
Ombudet anför vidare att reparationsprincipen ska tillämpas varav följer att den skadelidande ska försättas i samma situation som denne skulle ha varit om den skadegörande handlingen inte hade inträffat. Vid en sakskada är skadeståndets primära funktion som restitution att tillförsäkra den skadelidande ett fullt återställande, sett ur ett ekonomiskt perspektiv (se NJA 2016 s.945 p. 189 i HD:s domskäl med angivna litteraturhänvisningar till Andersson (1993) s. p.4. 88 och Radetszki (2012) s. 102 ff).
Restitutionsändamålet är således direkt värderelaterat. Utarbetade beräkningsmodeller och regler som syftar till att styra valet av beräkningsmetod vid ersättningsbestämningen utgår ifrån att objektiva och marknadsanpassade värden finns att tillgå for att värdera skadan. Vidare bygger den nuvarande huvudregeln på att värdeersättningen ska svara mot kostnaderna för ett återställande på ett antagande om att ett återställande kan ske - att den skadade saken kan ersättas med annan likvärdig sak.
Den skadelidande ska tillförsäkras full ersättning för skadan och skadeståndet ska återställa den genom skadan uppkomna störningen i den skadelidandes situation (se Schultz i JT 2009/10 s. 858). Denna princip, som även har benämnts ”den allmänna kompensationsprincipen” innebär bland annat att vid total sakskada skall full ersättning för värdet av det förlorade föremålet utgå. Ersättningen skall återställa det som har blivit förstört, försämrat eller på annat sätt minskat i värde till dess värde före skadan (se Roos (1990) s. 238).
Tingsrätten har, enligt överklagandet, felaktigt hänvisat till att trädens ålder är av betydelse. Den av 60-åringen åberopade trädvärderaren har uttalat sig om detta vid vittnesförhöret i tingsrätten. Han har upprättat ett förtydligande angående träds storlek och ålder som bilägges och åberopas som kompletterande bevisning i hovrätten. Det är inte fråga om ny bevisning utan ett förtydligande av vad han har uttryckt redan i tingsrätten. Särskilt göres gällande att åldern på ersättningsträden inte är relevant eftersom man utgår från trädens stamomfång när man inköper träd från plantskolor.