Fortum Sweden AB är ett moderbolag i den svenska delen av Fortumkoncernen, som är verksam inom bland annat den nordiska elmarknaden. Fortum Sweden ansökte till Skatteverket om att få göra avdrag för vissa ränteutgifter bolaget haft till ett annat bolag inom Fortumkoncernen för taxeringsåren 2010 till och med 2013 (så kallade koncerninterna lån).
Det långivande bolaget, Fortum Project Finance NV var etablerat i Belgien. Fortum Sweden nekades avdrag för ränteutgifterna under de nämnda taxeringsåren av såväl Skatteverket som Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm med stöd av vissa regler i dåvarande 24 kap. inkomstskattelagen (1999:1229). Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 2 mars 2018 att inte ge prövningstillstånd.
Reglerna om ränteavdragsförbud i vissa fall infördes år 2009 i syfte att förhindra bland annat skatteundandragande genom ränteavdrag och koncerninterna lån. Reglerna har ändrats år 2013 och 2019. I januari 2021 slog EU-domstolen slog fast att en bestämmelse i 2013 års ränteavdragsförbudsregler stred mot EU-rätten (mål C- 484/19 Lexel). Detta mål gäller en prövning av 2009 års ränteavdragsförbudsregler.
Fortum Sweden väckte talan mot den svenska staten och yrkade skadestånd med en dryg miljard kronor jämte ränta. Fortum Sweden hävdar att omständigheten att bolagets nekats de aktuella ränteavdragen med stöd av begränsningsreglerna i inkomstskattelagen utgör en otillåten inskränkning av etableringsfriheten i artikel 49 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Fortum Sweden hävdar att bolaget har lidit skada genom att bolaget – i strid med artikel 49 FEUF – nekades avdrag för ränteutgifterna och att staten är skadeståndsskyldig för denna skada. Staten bestrider å sin sida att de aktuella reglerna i inkomstskattelagen utgjort en inskränkning i etableringsfriheten och nekar under alla omständigheter till att staten skulle vara skadeståndsskyldig.
Tvistens kärna är frågan om artikel 49 FEUF utgjort hinder för att neka Fortum Sweden de ränteavdrag som bolaget begärt och om avdragen därigenom borde ha beviljats av Skatteverket och sedermera de svenska förvaltningsdomstolarna. Om svaret är ja på den frågan ska tingsrätten pröva om staten är skyldig att ersätta Fortum Sweden för den påstådda skadan utifrån de grunder Fortum Sweden har åberopat.
Tingsrätten finner att 2009 års lagstiftning inneburit en inskränkning i Fortum Swedens etableringsfrihet enligt artikel 49 FEUF som fått till följd att Fortum Sweden inte beviljats de aktuella ränteavdragen. Inskränkningen kan varken motiveras av intresset av att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt, eller av behovet av att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna, eller av en kombination av de dessa två grunder. Tingsrätten bedömer alltså avseende Fortumkoncernens omstrukturering och omständigheterna kring de aktuella lånen från Fortum Finance att det inte hade varit oproportionerligt att bevilja Fortum Sweden de aktuella ränteavdragen. Härmed har en överträdelse av artikel 49 FEUF skett.
Stockholms tingsrätt konstaterar vidare att enskilda kan ha rätt till skadestånd om ett statligt organ har agerat i strid med EU-rätten, till exempel artikel 49 FEUF. Tröskeln för skadestånd är hög men inte omöjlig (Traghetti del Mediterrano). En utgångspunkt är att institutionen i fråga uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. För en högsta instans gäller också att domstolen uppenbart ska ha åsidosatt gällande rätt. En helhetsbedömning ska emellertid göras på grundval av flera olika omständigheter som, inte uttömmande, har beskrivits av EU-domstolen.
En första fråga är om Sveriges riksdag genom att besluta om införande av 2009 års regler agerat på ett skadeståndsgrundande sätt. Tingsrätten anser vid en samlad bedömning att riksdagen genom att besluta om lagen inte uppenbart och allvarligt missbedömt gränsen för sitt handlingsutrymme. Överträdelsen har således inte varit tillräckligt klar.
Har Skatteverket genom att vid omprövningarna av Fortum Swedens taxeringar 2009-2012 underkänna Fortum Swedens ränteavdrag agerat på ett skadeståndsgrundande sätt? En fråga i sammanhanget är om ett beslut av en underinstans i sig kan utlösa skadeståndsansvar om beslutet sedan överklagas.
Tingsrätten bedömer att C-224/01 Köbler bland annat innebär att även ett lands högsta domstols avgöranden kan angripas skadeståndsvägen men att avgörandet principiellt inte utesluter skadeståndsansvar för underinstanser (även om ett beslut överklagas). En sådan tolkning är i linje med vad EU-domstolen uttalade i Brasserie du pêcheur (och Köbler), nämligen att skadeståndsansvaret gäller oavsett vilket statligt organs handling eller underlåtenhet som är orsak till överträdelsen (C-46/93 och C- 48/93 Brasserie du pêcheur p. 32, jfr Foster [dom den 12 juli 1990, Foster m.fl. mot British Gas, C-188/89, ECR 1990 p. I-3313, ECLI:EU:C:1990:313]).
Svaret på frågan är emellertid inte oomtvistligt (se Stig von Bahr, Skadestånd på grund av oriktiga beslut om skatt, SvSkT 2007:289 s. 298 f.). Även om tingsrätten utgår från att en underinstans avgöranden i sig kan vara skadeståndsgrundande kan möjligheten att överklaga ett sådant beslut ha betydelse för frågan om kausalitet (att en part inte överklagar ett beslut av en underinstans kan också ha betydelse för frågan om ett eventuellt skadestånds storlek).
Tingsrätten anser dock inte att Skatteverket genom att avslå Forum Swedens begäran om ränteavdrag har gjort sig skyldigt till ett sådant uppenbart och allvarligt fel som förutsätts för skadestånd.
Har Högsta förvaltningsdomstolen genom sitt beslut den 2 mars 2018 agerat på ett skadeståndsgrundande sätt? EU-kommissionen har uttryckt tveksamhet mot Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2011 ref. 90 och också initierat ett överträdelseärende. Även om det får hållas för visst att kommissionen uppmärksammade eller blivit uppmärksammade också på 2009 års regler så avser överträdelseärendet 2013 års regler.
Tingsrätten anser likväl att mot bakgrund av EU-kommissionens engagemang, den kritik från initierat håll som riktats mot 2009 års regler, de avgöranden från EU-domstolen som fanns jämte beskattningsfrågans komplexitet, har det enligt CILFIT-kriterierna funnits förutsättningar att inhämta ett förhandsavgörande. Däremot anser tingsrätten att Högsta förvaltningsdomstolens motivering av det beslutet inte är så bristfällig att den kan kritiseras.
Det kan heller inte sägas att det funnits någon helt klar och oomtvistlig praxis från EU-domstolen vid tillfället. Enligt tingsrättens mening har det först genom mål C-484/19 Lexel blivit tydligt att också 2009 års regler stått i strid med artikel 49 FEUF. Högsta förvaltningsdomstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd kan inte sägas ha varit oursäktligt i sig. Däremot innebär underlåtenheten att inhämta ett förhandsavgörande att beslutet att inte meddela prövningstillstånd framstår som mindre ursäktligt.
Mot denna bakgrund och med beaktande av främst det mycket stora utrymme som finns för domstolars skönsmässiga bedömning anser tingsrätten att Högsta förvaltningsdomstolens rättstillämpning, även sett mot bakgrund av Riksdagens och Skatteverkets hantering av frågan, inte innebär att domstolen uppenbart har åsidosatt gällande rätt på sätt som har påståtts.
Käromålet ogillas därmed.