Det var i juni 2021 som socialtjänsten inom Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd i Stockholms kommun inledde en LVU-utredning avseende en flicka i 15-årsåldern, då det fanns en oro kring hennes mående. Det stod klart att flickan inte längre ville bo hemma och vårdnadshavarna överenskom därför med en kvinna om att flickan skulle bo hemma hos henne. Flickan kände kvinnan eftersom hon var vän med kvinnans barn.
Med anledning av överenskommelse informerade socialtjänsten flickan att hon skulle bo ”tillfälligt inom nätverket genom familjens planering, tills vidare” och att hon inte var placerad av socialtjänsten.
Efter att flickan flyttat hem till kvinnan i juni 2021 efterfrågade den sistnämnda under flera månaders tid en mer långsiktig planering av flickans boende. Det dröjde till början av oktober samma år innan frågan om kvinnans hemförhållanden väcktes hos socialtjänsten. Först i mitten av januari 2022 beviljades flickan en jourhemsplacering hemma hos kvinnan i avvaktan på en familjehemsplacering.
I en anmälan till Justitieombudsmannen, JO, klagade kvinnan på socialtjänstens hantering av flickans ärende. Den överenskommelse som ingicks med flickans vårdnadshavare innebar att flickan skulle bo hos henne under sommaren. När hösten kom vägrade flickan att flytta hem, vilket kvinnan upplyste socialtjänsten om och efterfrågade en planering. Socialtjänsten menade dock att placeringen var en frivillig överenskommelse och det var därför kvinnans ansvar att avtala med föräldrarna om ersättning.
Först efter att flickan hade bott hos henne i sju månader godkändes hon som jourhem, fortsatte kvinnan. Socialtjänsten har inte upprättat något avtal med henne och det har saknats överenskommelse om ersättning. Det dröjde fram till februari 2022 innan hon fick någon omkostnadsersättning från socialtjänsten.
JO väljer nu att rikta allvarlig kritik mot nämnden för hanteringen av ärendet.
Det framgår av socialtjänstlagen att det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att kommuninvånarna – särskilt barn och ungdomar – får det stöd och hjälp som de behöver. Nämnden har ett långtgående ansvar att utan dröjsmål utreda frågor kring barn som kan vara i behov av skydd.
Ett barn får inte tas emot för stadigvarande boende utanför hemmet om det inte finns ett medgivande – så kallad privatplacering – eller ett beslut om vård. Med medgivande avses fall då inte annan medverkan av nämnden behövs, annat än att nämnden ska försäkra sig om att förhållandena i placeringshemmet är godtagbara. Övriga fall benämns beslut om vård. Om det under en medgivandeplacering framkommer att barnet har behov av vård i form av familjehemsplacering saknas förutsättningar för en privatplacering.
Jourhem kan användas då ett barn akut behöver placeras utanför det egna hemmet. Jourhem ska vara utredda och godkända redan innan barnet placeras där. Även vid tillfälliga placeringar ansvarar nämnden för att lösa frågan om ersättning genom att träffa avtal med den som barnet är placerat hos.
Nämnden har yttrat sig över anmälan men inte uppgett hur den såg på överenskommelsen mellan kvinnan och vårdnadshavarna. I samband med att kvinnan skulle godkännas som jourhem använde nämnden begreppet privatplacering. Nämnden verkar därför ha ansett att det har rört sig om en privatplacering.
Det är klarlagt att flickan hade ett vårdbehov och det har därför saknats förutsättningar för en privatplacering. Nämnden borde därför i stället skyndsamt ha genomfört en familjehemsutredning och därefter fattat beslut om vård. Nämnden förtjänar kritik för sin handläggning i denna del.
Det framgår vidare att nämnden avvaktade flera månader med att utreda jourhemmets lämplighet, trots att kvinnan upprepade gånger efterfrågade en långsiktig planering. Trots att det måste ha stått klart för nämnden att flickans vistelse hos kvinnan skulle bli långvarig avvaktade man alltså till slutet av oktober innan frågan om hemförhållandena och frågan om medgivande väcktes. Nämnden kritiseras för sin senfärdighet.
Nämnden fattade beslut om jourhemsplacering ungefär ett halvår efter att flickan flyttat in hos kvinnan, vilket inte är avsikten bakom jourhem. Dessutom har flickan placerats hos kvinnan innan denne var godkänd som jourhem. Nämnden förtjänar kritik även i denna del.
Därtill konstaterar JO att nämnden fattade beslut om ersättning till kvinnan efter att flickan hade varit placerad där i cirka ett halvår. Det framhålls här att nämnden har ett ersättningsansvar även vid tillfälliga placeringar. Även i detta avseende kritiseras nämnden.
Avslutningsvis framhåller ombudsmannen att nämnden helt har övervältrat sitt ansvar på kvinnan och vårdnadshavarna – i strid med regelverket. "Bristerna i handläggningen visar tydligt att nämnden inte har haft klart för sig vad som gäller när ett barn är i behov av vård i ett annat hem än det egna och vilka bestämmelser som ska tillämpas i ett visst fall."