Åtalet mot Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen kretsar runt händelser under slutet av 2018 då hon gjorde vissa uttalanden kopplade till penningtvätt. Enligt åklagaren hade hon i samband med detta spridit vilseledande information genom att förneka och tona ned att banken hade problem med arbetet mot penningtvätt i Estland. Agerandet har enligt åklagarna utgjort i första hand grovt svindleri och i andra hand grov marknadsmanipulation.
Vidare hade Bonnesen enligt åtalet röjt insiderinformation, när hon på ett möte berättat att Uppdrag granskning inom kort skulle sända ett kritiskt program om Swedbank och just penningtvätt i Estland. I programmet fanns uppgifter om att Swedbanks dotterbanker i Baltikum historiskt haft kopplingar till misstänkt penningtvätt i bland annat Ryssland.
Tingsrättens slutsats kring åtalet var, trots omfattande bevisning och vittnesförhör, att bevisningen inte höll på någon av punkterna. Hennes uttalanden hade varit allmänt hållna och ”i huvudsak korrekta”. Bristen på konkretion medförde att uppgifterna inte varit straffrättsligt vilseledande.
I fråga om obehörigt röjande av insiderinformation hade det framkommit att Bonnesen på ett möte har förberett Swedbanks storägare på det kommande avsnittet av Uppdrag granskning – information som vid tillfället ännu inte var offentliggjord. Hon hade dock bara lämnat allmänna upplysningar om det hon trodde att programmet skulle innehålla. Det som sades på ägarmötet hade enligt tingsrätten också varit alltför oprecist för att kvalificera som insiderinformation och Bonnesen friades därför även på denna punkt.
Åtalet för grovt svindleri justerades i Svea hovrätt av åklagarna. I tingsrätten tog åtalet sikte på att de vilseledande uppgifter eller den vilseledande information som Bonnesen har spridit har haft den innebörden att Swedbank inte hade eller haft problem med sina AML-processer i bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2015. I hovrätten har åklagarna justerat åtalet så att det gäller vilken huvudsaklig innebörd som uppgifterna har haft, eller i vart fall förmedlat.
Åklagarna betonade alltså att vilseledandet inte bara haft sin grund i att hon lämnade oriktiga uppgifter, utan även i att hon utelämnade uppgifter om förhållanden som var av relevans för marknaden. Hovrättens prövning skiljer sig från tingsrättens på grund av åtalsjuteringen.
För att en uppgift ska anses vara vilseledande ställs förhållandevis höga krav på konkretion. Här gör hovrätten ett viktigt tillägg till tingsrättens redogörelse: Högsta domstolen uttalade i NJA 1992 s. 691 att utelämnande av viss information generellt sett kan vara i lika mån vilseledande som en positivt oriktig uppgift. Det räcker vidare att en oriktighet är antydd, exempelvis genom att lämnade uppgifter representerar ett skevt urval av fakta så att väsentliga förhållanden har förtigits.
Hovrätten konstaterar att Bonnesen stod inför en mycket utmanande kommunikationssituation när Swedbank lämnade den tredje kvartalsrapporten för 2018. Den ”bankfrossa” som rådde på aktiemarknaden efter penningtvättsavslöjandet rörande Danske Banks filial i Estland gjorde att det fanns ett stort fokus på andra banker som var verksamma i Baltikum. Marknaden hade ett intresse av att få del av så mycket information som möjligt om bankens arbete mot penningtvätt samtidigt som den information som skulle lämnas måste vara korrekt och rättvisande. Informationen skulle dessutom vara förenlig med annan lagstiftning. En viktig fråga blir därför vilka skyldigheter enligt andra lagregler och intressen som Bonnesen hade att förhålla sig till.
Bonnesens lojalitetsplikt gentemot banken sträckte sig inte längre än att hon inte fick utsätta banken för risker på ett onödigt sätt. Inte heller banksekretessen borde, enligt hovrätten, ha berett henne några problem att lämna rättvisande uppgifter i sina kontakter med media och analytiker.
Enligt penningtvättsreglerna råder ett så kallat meddelandeförbud. Hovrätten konstaterar här att meddelandeförbudet inte hindrade Danske Bank från att i ett pressmeddelande offentliggöra de slutsatser som dragits i deras penningtvättsutredning. På samma sätt utgjorde meddelandeförbudet inget hinder för Bonessen att ”på en aggregerad nivå” redovisa vad utredningarna hade gett vid handen. Om hon varit eller upplevt sig förhindrad att lämna vissa uppgifter hade hon enligt hovrätten kunnat säga det, likt Danske Bank som angav att det fanns viss information som inte kunde offentliggöras.
Samtidigt måste det finnas utrymme för Bonnesen att göra uttalanden som vid en senare bedömning visade sig inte balansera alla de intressen som hon hade förhålla sig till på bästa sätt, utan att uttalandet leder till straffrättsligt ansvar.
Hovrätten konstaterar att texterna i media visat på hur journalistkåren uppfattat Bonnesens budskap, även om åklagaren inte påstått att Bonnesen skulle hållas ansvarig för utformning av rubriker, ingresser och redaktionell text. Det framhålls även att några invändningar mot texten inte heller gjordes från bankens sida.
I intervjun med Svenska Dagbladet avsåg en fråga vad Swedbanks utredning hade kommit fram till rörande transaktioner med Danske Bank, men som tingsrätten har konstaterat gled Bonnesens svar – efter ett inledande konstaterande att ”vi hittade ingenting” – över i om de kunder som hade förekommit i media om Danske Bank-skandalen var eller hade varit kunder i Swedbank. Till saken hör att de kunder som förekommit i media och som av Bonnesen beskrevs som ”alla de där kunderna” i själva verket endast var 7 av de 6 200 kunder som Danske Bank hade kommit fram till träffade riskindikatorerna.
Enligt hovrätten måste en helhetsbedömning göras av samtliga uppgifter som Bonnesen lämnade i intervjun. Det avgörande blir då hur läsarna – som alltså saknade kännedom om utredningens innehåll – typiskt sett måste ha uppfattat det budskap som förmedlades. Hennes samlade budskap måste då förstås som att det inte hade framkommit något besvärande i utredningen och att marknaden kunde lägga sin oro för att Swedbank skulle dras in i någon penningtvättshärva i Baltikum åt sidan.
Vidare framhålls att Bonnesen gjort ett så skevt urval av fakta att de mest centrala och för banken besvärande delarna av utredningens resultat – och det som Svenska Dagbladet ville ha svar på – utelämnades. I stället redovisade Bonnesen bara den del av utredningen där banken kom väl ut. Därigenom fick inte tidningens läsare information om att det enligt rapporten fanns indikationer på ett transaktionsflöde i de baltiska dotterbankerna i storleksordningen hundra miljarder kronor som bedömts vara misstänkt i ett penningtvättsperspektiv.
Sammantaget gör hovrätten bedömningen att de uppgifter som Bonnesen lämnade i intervjun i Svenska Dagbladet förmedlade det vilseledande budskapet att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland under 2007–2015.
I en intervju med TT uttalade Bonnesen att hon var ”helt säker” och att Swedbank hade ”gått igenom allting” på den förvisso något oprecisa frågan om hur säker hon kunde vara på att Swedbank ”inte har några otvättade bykar i Baltikum”. Enligt hovrätten var det oförenligt med de indikationer som fanns i rapporten den 20 september 2018 att ge ett så förbehållslöst svar. Den samlade bilden av det som förmedlades genom hennes svar var enligt hovrättens mening att det i stort sett inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland under 2007–2015. Även det uttalandet förmedlade därför ett vilseledande budskap.
De uppgifter hon gett i intervjuer med Dagens Eko, Rapport, CNBC, Dagens industri, Dagens Nyheter samt i analytikersamtal och pressmeddelanden var emellertid inte att betrakta som vilseledande. Sammantaget bedömdes de uppgifter som Bonnesen lämnat på ett mer generellt plan om bankens AML-processer i bankens verksamhet i Estland inte ha varit vilseledande.
Bonnesen var välinformerad om de utredningar som banken låtit göra. Hon måste alltså ha insett att de uppgifter som hon lämnade förmedlade en vilseledande bild av innebörd att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till Danske Banks verksamhet i Estland. Hon handlade med insiktsuppsåt. Med särskilt beaktande av att gärningen har kunnat medföra avsevärd skada och varit av särskilt farlig art rubriceras gärningen som grovt svindleri.
Sammanfattningsvis döms Bonnesen för uttalandena i Svenska Dagbladet och TT, men övriga uttalanden var inte vilseledande och i dessa delar frikänns hon därför.
När det gäller åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation instämmer hovrätten i tingsrättens slutsats att den information som Bonnesen lämnade till ägarrepresentanterna på mötet inte var av tillräckligt specifik natur för att utgöra insiderinformation. Hovrätten frikänner därför Bonnesen från åtalet för obehörigt röjande av insiderinformation.
Hovrätten ändrar alltså tingsrättens dom på det sättet att hovrätten dömer Birgitte Bonnesen för grovt svindleri. Hovrätten bestämmer påföljden till fängelse i ett år och tre månader och beaktar härvid att hon entledigats från sitt uppdrag som vd för Swedbank.
I fråga om rättegångskostnader får hon ersättning för rättegångskostnaderna i tingsrätten med 9 189 225 kronor och med 2 161 750 kronor i hovrätten, där hon hade kostnader om 3 181 383 kronor.