Det var i december 2018 som den då 80-årige mannen plötsligt inte kunde ta ut pengar från bankomaten eftersom hans kort och konton hade spärrats. Förklaringen visade sig vara att en domstol, utan hans vetskap, hade ställt honom under förvaltarskap.
Förvaltarskap – som historiskt sett har kallats för ”omyndigförklaring” – innebär att en person förlorar sin juridiska beslutsförmåga och kontrollen över sin egendom. Förvaltarskap får anordnas om någon på grund av sjukdom eller liknande förhållande behöver hjälp med att tillvarata sina rättigheter, förvalta sin egendom eller på annat sätt bevaka sina intressen.
Eftersom ett beslut om förvaltarskap är mycket ingripande för den enskilde ska det alltid fattas av domstol och först efter att personen själv har fått möjlighet att yttra sig i frågan. Domstolen har också en långtgående skyldighet att inhämta medicinsk utredning som klarlägger personens behov av förvaltare.
Men i 80-åringens fall beslutade domstolen att ställa honom under förvaltarskap utan att han fick någon information om att frågan hade väckts och utan att det fanns någon utförlig medicinsk utredning som bedömde hans behov av förvaltare.
Omedelbart efter att domstolen hade beslutat att ställa mannen under förvaltarskap tog förvaltaren kontroll över hans ekonomi. Mot hans vilja inledde förvaltaren sedan försäljningar av bland annat bostads- och skogsfastigheter samt ett flertal entreprenadmaskiner.
Ett år senare ansökte mannen själv om att förvaltarskapet skulle upphöra. Det gjordes då en utförlig medicinsk utredning som visade att han aldrig haft något behov av förvaltare. Domstolen tvingades då att riva upp sitt tidigare beslut om förvaltarskap.
Med hjälp av Centrum för rättvisa stämde mannen staten och begärde skadestånd för bristerna i domstolens handläggning och för att han felaktigt ställts under förvaltarskap under cirka ett års tid.
Staten har erkänt att den bristfälliga medicinska utredningen som förelåg inför det slutliga beslutet innebär att Ångermanlands tingsrätts handläggning utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Staten har också medgett att utge ersättning med 52 994 kronor varav 40 000 kronor avser ideell skada och 12 994 kronor avser ren förmögenhetsskada.
Mellan parterna råder därmed endast tvist om beloppet avseende ideell skada. Tingsrätten behöver dock ta ställning till om Ångermanlands tingsrätts handläggning brustit även i de avseenden som staten inte erkänt. De faktiska förhållandena är inte tvistiga och det blir därför endast fråga om en rättslig bedömning av vad som skett.
Stockholms tingsrätt anser att redan avsaknaden av förordnande av rättegångsbiträde före det intermistiska beslutet utgör en brist i Ångermanlands tingsrätts handläggning. Den bristen bedöms som mer allvarlig med beaktande av att 80-åringen inte själv fick möjlighet att yttra sig före det intermistiska beslutet. Bristerna måste därtill bedömas som ännu allvarligare av det förhållandet att Ångermanlands tingsrätt inte förordnade rättegångsbiträdet eller 80-åringen att yttra sig i nära anslutning efter det intermistiska beslutet eftersom ett sådant beslut kan ändras så snart det finns skäl för det.
Dessa brister kan inte anses kompenseras av att mannen inför det slutliga beslutet fick tillfälle att yttra sig och hade ett rättegångsbiträde förordnat för sig.
Tingsrätten anser vidare att Ångermanlands tingsrätts egentliga skäl för det interimistiska beslutet är mycket kortfattade och återger i princip endast innehållet i 11 kap. 18 § första stycket föräldrabalken. Skälen innehåller ingen prövning av de allmänna förutsättningarna som krävs för att anordna förvaltarskap. Det är därför oklart om Ångermanlands tingsrätt prövat samtliga bifallsförutsättningar för ett intermistiskt anordnande av förvaltarskap.
Tingsrätten anser därför att Ångermanlands tingsrätts beslutsmotivering – även med beaktande av att det rört sig om ett intermistiskt beslut – utgjort en klar brist i handläggningen.
Ångermanlands tingsrätts skäl till det slutliga beslutet är, enligt Stockholms tingsrätt, mycket kortfattade. Av skälen går det inte att dra någon säker slutsats kring vad tingsrätten ansåg om mannens hälsotillstånd. Därtill redovisar inte skälen vad tingsrätten ansåg om orsakssambandet mellan hans hälsotillstånd och hans oförmåga att vårda sig och sin egendom.
I skälen saknas vidare ett bemötande av hans invändningar, bland annat att de personer som disponerat hans inkomster är hans släktingar som han velat hjälpa. Tingsrätten anser därför att Ångermanlands tingsrätts beslutsmotivering utgjort en klar brist i handläggningen.
Tingsrätten sammanfattar: ”Det har rört sig om tydliga avvikelser från de krav som uppställs enligt svensk rätt. Bristerna har avsett väsentliga rättssäkerhetsgarantier som rätten att få yttra sig före beslut, rätten att få ett rättegångsbiträde förordnat för sig och rätten till motiverade beslutsskäl. Sammantaget anser tingsrätten att Ångermanlands tingsrätts handläggning även i dessa delar utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen”.
När det gäller storleken på skadeståndet hänvisar rätten till Ivinović v. Kroatien no. 13006/13, 18 september 2014 där den enskilde tilldelades ideellt skadestånd med 7 500 euro. Beloppen för kränkningsersättning vid brott varierar mellan 5 000 kronor och 200 000 kronor. De lägsta beloppen avser bland annat misshandel av mindre allvarligt slag och ofredande av mer allvarligt slag. De högsta beloppen avser bland annat grov våldtäkt respektive olaga frihetsberövande och människorov av mycket allvarligt slag.
Med hänsyn till att det varit fråga om allvarliga överträdelser av artikel 8 som lett till att 80-åringen oriktigt stått under förvaltarskap under ett års tid anser tingsrätten att beloppet för ideell skada bör bestämmas till 60 000 kronor.