Enligt åtalet för narkotikabrott har kvinnan olovligen innehaft 7,01 gram amfetamin, 0,94 gram cannabisharts och 37 kapslar (S) -Pregabalin, som allt är narkotika. Kvinnan var på ett evenemang i Höljes och sov i en husvagn på campingområdet. Någon underrättade ordningsvakter som i sin tur kontaktade polis om att det förekom narkotika i en husvagn. Polis genomförde en husrannsakan i husvagnen där det påträffades en väska med en plånbok i som innehöll amfetamin, cannabisharts och (S)-Pregabalin som allt är narkotika. Det påträffades även kanyler.
Vid huvudförhandlingen i tingsrätten framkom att kvinnan, genom godkänt strafföreläggande som meddelades den 31 augusti 2022, dömts till ansvar för ringa narkotikabrott under tiden den 25 juni 2022 och den 2 juli 2022 till dagsböter. Vid huvudförhandlingen har det upplysts om att strafföreläggandet avsett det bruk av narkotika som kvinnan gjorde sig skyldig till i samband med ingripandet mot henne vid samma tillfälle som den nu aktuella åtalade gärningen.
Det åtal som åklagaren nu väckt mot henne avser innehav av cannabisharts, amfetamin och (S) Pregabalin, som polisen tog i beslag den 2 juli 2022. Det upplystes på fråga från rätten om att analysen av kvinnans blod eller urin vid tillfället visade på att hon brukat amfetamin och att det, efter att detta preparat påvisats, inte gjordes ytterligare analys för att påvisa eventuell förekomst av annan narkotika.
Kvinnan uppgav vid huvudförhandlingen att hon samma dag som hon konfronterades av polisen och beslaget skedde, och eventuellt även dagen innan, hade injicerad amfetamin och rökt hasch. Dessa två preparat ingår i det nu aktuella åtalet avseende innehav.
Av 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken följer att en tilltalad inte kan dömas för en gärning som denne redan dömts för sedan den första domen vunnit laga kraft och den tidigare domen och det nya åtalet avser samma gärning (jfr principen om res judicata). Åklagaren har hävdat att kvinnan ska dömas även för innehavet av narkotika enligt åtalet och att argumenterat för att det inte är frågan om res judicata eftersom det nu är frågan om innehav av narkotika och hon tidigare dömts för att ha brukat narkotika. Försvararen har inte argumenterat i frågan.
Hade frågan om bruk och innehav varit uppe till fråga samtidigt hade, menade tingsrätten, bruket konsumerats av innehavet. En gärning som en person redan dömts för får inte prövas på nytt. Det råder således i detta fall hinder mot att pröva åtalet eftersom kvinnan redan dömts för samma gärning som hon nu står åtalad för (res judicata).
Åtalet avvisas därför.
Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att det finns en rad faktorer som i allmänhet har betydelse vid bedömningen av en gärnings identitet. Dit hör tiden och platsen för gärningen samt det närmare händelseförloppet. Såvitt gäller narkotikabrott kan dock såväl tiden som platsen skifta utan att gärningsidentiteten förändras.
Vid sådant brott blir i stället händelseförloppet i sig ofta avgörande. Av särskilt intresse är då om befattningen avser samma narkotikaparti och om narkotikan förvärvats vid samma tillfälle. Det förhållandet att det rör sig om narkotika av skilda slag behöver inte inverka på gärningsidentiteten. Vidare kan det vara fråga om samma gärning även om åtalet gäller olika typer av befattning med narkotika. (Se NJA 1998 C 55, NJA 2003 s. 435 och NJA 2007 s. 557 samt Nordh, Spridda tankar, 2008, s. 179 ff.).
I avsaknad av annan utredning utgår hovrätten från att det amfetamin som kvinnan lagförts för att ha brukat utgjort del av det amfetamin som hon nu åtalats för att ha innehaft. Bruk och innehav av narkotika är vad som får anses som likartade befattningar med narkotika (jfr 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen i dess lydelse före den 1 juli 2023), åtminstone när det som i detta fall inte rör sig om innehav i överlåtelsesyfte. Det påstådda innehavet omfattar, utöver amfetamin, även annan narkotika vid samma tid och plats. Det är då naturligt att betrakta bruket och det samtidiga innehavet av olika slags narkotika som samma gärning. Strafföreläggandets rättskraft innebär därmed att det finns hinder mot att pröva åtalet för narkotikabrott. Tingsrättens avgörande ska därför inte ändras.