Socialnämnden i Kalix kommun beslutade i oktober 2022 att omedelbart omhänderta en i dag 15-årig pojke med stöd av 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Efter att beslutet fastställts av Förvaltningsrätten i Luleå ansökte nämnden om att pojken skulle beredas vård med stöd av bland annat 3 § samma lag.
Enligt den bestämmelsen ska vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Till stöd för ansökan anförde nämnden bland annat att pojken genom isolering i hemmet och hög skolfrånvaro utsätter sin hälsa för sådana risker som avses i 3 § LVU.
Förvaltningsrätten konstaterade i denna del att pojken haft en mycket omfattande skolfrånvaro och att han isolerat sig fysiskt från omvärlden och i månader stängt in sig på sitt rum. Det stod också klart att han haft ett utåtagerande beteende mot sin mamma och syster i form av verbala kränkningar.
På grund av detta bedömde domstolen att han hade ett socialt nedbrytande beteende. Med hänsyn till de konsekvenser som agerandet fått för hans utbildning och relationen till familjen ansågs han utsätta sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas. Han hade därför ett vårdbehov enligt 3 § LVU. Det fanns även grund för vård enligt 1 och 2 §§ samma lag.
I överklagandet till Kammarrätten i Sundsvall vidgick pojken att han haft hög frånvaro i skolan och att han för det mesta håller sig hemma. Bristande skolgång kan dock inte ligga till grund för beslut om vård enligt LVU. Att han har isolerat sig hemma beror inte på att han mår dåligt, utan han har kontakt med kompisar via internet.
Även kammarrätten ansåg att pojken utsatte sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk genom sitt utagerande beteende mot närstående, sin avbrutna skolgång och sin självvalda isolering i hemmet.
”Dessa beteenden är sammantaget att se som ett socialt nedbrytande beteende som riskerar att leda till ett socialt utanförskap om ingen förändring kommer till stånd. Behövlig vård är utanför hemmet”, konstaterade rätten. Förutsättningarna för vård enligt 3 § LVU var därför uppfyllda.
I motsats till förvaltningsrätten bedömde dock kammarrätten att det inte fanns grund för vård enligt 2 § LVU.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, inleder med att uppehålla sig vid begreppet socialt nedbrytande beteende. Med uttrycket avses enligt förarbetena att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Därutöver innehåller förarbetena exempel på vad som kan utgöra sådant beteende, såsom att den unge begår ett allvarligt brott utan för att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Sådant beteende föreligger även, enligt förarbetena, när den unge vistas i missbruksmiljöer eller prostituerar sig.
Uppräkningen i förarbetena är inte uttömmande och även andra situationer än de som nämns kan alltså omfattas.
Självvald isolering befinner sig relativt långt ifrån de exempel som ges i förarbetena. Eftersom LVU är en skyddslagstiftning, och att beslut ska fattas utifrån vad som är bäst för den unge, saknar det dock avgörande betydelse att den aktuella situationen inte liknar de exempel som ges i förarbetena.
Samtidigt måste det beaktas att ett tvångsomhändertagande är en ingripande åtgärd och att en tillämpning av 3 § LVU inte får sträcka sig längre än vad som kan betraktas som en rimlig tolkning av dess ordalydelse. ¨
Självvald isolering och misskött skolgång kan normalt sett inte anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende, konstaterar HFD.
Av utredningen framgår dock att pojken under lång tid har isolerat sig inte bara i förhållande till övriga samhället, utan även i förhållande till den egna familjen. Bland annat har han tagit bort handtaget till dörren och lämnat rummet endast när ingen annan i familjen varit hemma. Till följd av detta har han missat stora delar av sin skolgång, trots att han omfattas av skolplikt.
”Detta närmast totala avskärmande från familjen och samhället i övrigt får anses avvika från samhällets grundläggande normer och ryms enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning i begreppet socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § första stycket LVU”, skriver HFD.
Underinstansernas avgöranden om beredande av vård har därmed varit korrekta. Nämnden har dock beslutat att vården av pojken ska upphöra och målet ska därför avskrivas.
Två justitieråd är skiljaktiga och hänvisar till de exempel som ges i förarbetena. I motsats till majoriteten anser minoriteten exemplen är vägledenade för de beteenden som träffas av bestämmelsen. Alltså, om den unges beteende ligger alltför långt ifrån exemplen i förarbetena blir 3 § LVU inte tillämplig.
Denna slutsats når minoriteten genom att titta på LVU:s föregångare, som innehöll uttrycket ”annat därmed jämförbart beteende” i stället för ”annat socialt nedbrytande beteende” jämte missbruk och kriminell verksamhet. När nuvarande LVU infördes angav lagstiftaren att ändringen främst var språklig. Uttrycket tar alltså sikte på beteenden som är jämförbara med missbruk och brottslig verksamhet.
Eftersom självvald isolering i hemmet ligger så pass långt ifrån dessa beteenden anser de skiljaktiga att det inte utgör ett socialt nedbrytande beteende.