En idag 58-årig kvinna åtalades i Nacka tingsrätt för grovt bokföringsbrott vid fem tillfällen. Åtalet kretsade runt två numera konkurssatta bolag där kvinnan varit företrädare. Enligt gärningsbeskrivningen hade kvinnan under perioden 2014–2016 underlåtit att löpande bokföra uppkomna affärshändelser alternativt bevara räkenskapsinformation på ett betryggande sätt.
Det var i och för sig kvinnans man, som också var aktiv i bolagen, som hade haft huvudansvaret kvinnan – som suttit i styrelsen – hade fått information av bolagens bokförare om avsaknaden av bokföring.
Omfattningen av den uteblivna bokföringen hade varit mycket stor och spänt över flera års tid. En analys av bolagens konton hade visat att bokföring för in- och utbetalningar om sammanlagt över 100 miljoner kronor saknats och de stora beloppen gjorde samtliga bokföringsbrott grova, ansåg tingsrätten. Kvinnan hade under lång tid haft uppdrag och tjänster som innefattat positioner i företagsledning och gärningarna kunde därför inte anses oaktsamma – utan hade begåtts med uppsåt.
Påföljden bestämdes i enlighet med straffvärdet till tre års fängelse och kvinnan belades även med femårigt näringsförbud.
Försvaret överklagade och framställde i Svea hovrätt ett yrkande om friande dom avseende fyra av åtalspunkterna – samt ett yrkande om avvisning så vitt avsåg den femte åtalspunkten. Hon ansåg även att yrkandet på näringsförbud skulle avslås samt att påföljden skulle lindras.
Kvinnan hade våren 2016 godkänt ett strafföreläggande för bokföringsbrott i det ena bolaget avseende räkenskapsåret 2014. Hon hade alltså redan dömts för en av de gärningar som åtalet avsåg, menade försvaret.
Hovrätten avslog dock avvisningsyrkandet och gjorde i allt väsentligt inga ändringar i tingsrättens dom.
När det gällde avvisningsyrkandet konstaterade hovrätten att en persons straffrättsliga ansvar för en gärning i och för sig inte får tas upp till ny prövning efter att frågan avgjort slutligt i domstol – och med domar i domstol jämställs strafförelägganden. Rättskraftsregeln ska här fungera som ett skydd för den enskilde att inte lagföras två gånger för samma gärning i enlighet med principen ne bis in idem (”icke två gånger i samma sak”).
Strafföreläggandet avsåg dock åsidosatt bokföringsskyldighet i ett av bolagen genom att inte före 1 juli 2015 avsluta den löpande bokföringen med årsredovisning för räkenskapsåret 2014 – medan det aktuella åtalet avsåg att som företrädare i bolaget ha åsidosatt bokföringsskyldigheten genom att underlåta att löpande bokföra alternativt bevara räkenskapsinformation mellan 1 januari 2014 och 31 december samma år.
För att det ska handla om samma gärning i processrättslig mening krävs i och för sig inte att gärningarna är identiska, utan det räcker att de i allt väsentligt är desamma. Gärningen ska enligt uttalanden från Högsta domstolen, HD, utgå ifrån de konkreta faktiska omständigheterna och domstolen ska då bedöma om gärningarna är ”oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum”. Hovrätten betonade här de skilda syftena och intressekretsarna när det gäller löpande bokföring och årsredovisning – samt att det hade varit möjligt att uppfylla bokföringsskyldigheten beträffande årsredovisning trots brister i den löpande bokföringen för det aktuella räkenskapsåret. Straffansvar inträdde också vid olycka tidpunkter. Slutsatsen blev att det var olika konkreta fakta som låg till grund för de olika bokföringsbrotten, även om dessa fakta hade viss förbindelse till varandra. Det fanns inte heller något sådant tidsmässigt eller annat samband mellan omständigheterna till grund för strafföreläggandet och åtalet att det handlade om samma gärning.
Avvisningsyrkandet avslogs därför, men hovrätten var inte enig. Ett skiljaktigt hovrättsråd ansåg dock att det handlade om samma gärning och att åtalet därför rätteligen borde ha avvisats. Ett annat synsätt skulle riskera att få flera otillfredsställande effekter och åsidosättandena var nära förbundna med varandra. Hovrättsrådet skrev:
”Även om åsidosättandena av bokföringsskyldigheten enligt det godkända strafföreläggandet och det nu aktuella åtalet inte är desamma och har skett vid olika tidpunkter får de ändå anses vara nära förbundna med varandra. Åsidosättandena ingår i ett sammanhängande händelseförlopp som rör räkenskapsåret 2014 och underlåtenheten att ge in årsredovisningen får anses vara en följd av bristerna i den löpande bokföringen. En årsredovisning har inte kunnat ges in eftersom den löpande bokföringen hade de brister som påstås i det nu aktuella åtalet.”
HD beslutar nu, efter ytterligare överklagande från försvaret, att meddela prövningstillstånd i målet. Prövningen kommer att avse frågan om strafföreläggandet borde ha resulterat i att den aktuella åtalspunkten avvisades i egenskap av samma gärning som den tilltalade redan lagförts för. Frågan om prövningstillstånd rörande påföljd och näringsförbud vilandeförklaras tills vidare och målet i övrigt kommer inte att prövas i högsta instans.