I november 2022 lämnade miljöorganisationen Aurora in en stämningsansökan till Nacka tingsrätt, där staten stäms för påstådda klimatöverträdelser. Organisationens ombud, Anna Rogalska Hedlund, har i såväl expertkommentar som podd med Nyhetsbyrån Blendow Lexnova redogjort för klimatstämningen.
Organisationen yrkade i första hand på att domstolen skulle fastställa att det utgör en kränkning av kärandens rättigheter enligt Europakonventionen att staten underlåter att göra sin rättvisa andel av de globala åtgärderna för att minska växthusgaskoncentrationen i atmosfären.
Som andrahandsyrkande begärdes att domstolen skulle ålägga staten att vidta åtgärder för att minska växthusgaskoncentrationen i atmosfären och hålla ökningen av den globala medeltemperaturen till 1,5 grader jämfört med förindustriella nivåer.
Grunderna för talan går i korthet, för det första, ut på att staten har en skyldighet att garantera kärandens rättigheter enligt Europakonventionen. För det andra att staten har positiva förpliktelser att vidta tillräckliga processuella och materiella åtgärder för att begränsa ökningen av medeltemperaturen. Slutligen har käranden pekat på att klimatvetenskapen har visat att det klimatet är hotat både i det korta och långa perspektivet.
Domstolen utfärdade stämning i mars 2023 – och staten, genom Justitiekanslern, ansåg att såväl första- som andrahandsyrkandena skulle avvisas.
Vad först gäller fastställelsetalan menade staten att förutsättningarna enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken inte är uppfyllda. Talan avser inte ett konkret rättsförhållande, utan ett abstrakt sådant. En sådan talan strider mot förbudet mot abstrakt normprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen eller i vart fall mot grundläggande värden i det svenska styrelseskicket.
En ytterligare förutsättning är att ovissheten om rättsförhållandet ska ”lända käranden till förfång”. I denna del hade käranden anfört att ovissheten medför oro och ängslan samt en svårighet att planera för framtiden. Enligt staten uppfyller inte dessa känslor av obehag förfångsrekvisitet. Slutligen ifrågasatte staten att talan är lämplig, vilket också är ett rekvisit.
Beträffande andrahandsyrkandet ansåg staten att den aktuella fullgörelsetalan inte kan prövas av konstitutionella skäl. Redan av regeringsformens portalparagraf framgår det är riksdagen som stiftar lag och beslutar hur statens medel ska användas.
Bifall till kärandens andrahandsyrkande skulle innebära att domstolen inkräktar på riksdagens och regeringens respektive ansvarsområden. Den går dessutom inte att koppla till en viss rättsföljd. Yrkandet kan inte heller knytas till käranden eller gruppmedlemmarna på något konkret plan. Till detta kommer att en fullgörelsetalan av aktuellt slag inte kan verkställas.
Att det finns internationella förpliktelser om rätt till domstolsprövning ändrar inte det anförda, påpekade staten. Även om en sådan rätt skulle kunna tolkas in från dessa rättsakter finns det konstitutionella begränsningar som förhindrar en prövning.
I sak bestred staten talan och ansåg sig inte behöva stå för några rättegångskostnader, oavsett utgången i målet.
Slutligen gav staten sin syn på frågan om hänskjutande till Högsta domstolen, HD, så kallad hissprövning. Enligt staten är det inte lämpligt att hänskjuta frågan om statens ansvar för klimatförändringarnas risker. Vissa frågor kopplade till statens avvisningsyrkanden skulle dock vara lämpliga att få prövade i högsta instans.
Tingsrätten beslutade därefter att genom hissprövning be HD besvara frågan om talan över huvud taget kan prövas i domstol. Enligt domstolen vore det värdefullt med vägledning i frågan och bra ut processekonomisk synvinkel.
Parterna enades om att frågan skulle formuleras enligt följande.
”Kan och ska en talan av det slag som käranden för tillåtas mot bakgrund av regleringen i 13 kap. rättegångsbalken, grundläggande värden i det svenska statsskicket samt Sveriges unions- och folkrättsliga åtaganden att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda?”
HD inleder med att hänvisa till Europadomstolens dom den 9 april 2024 i målet Verein KlimaSeniorinnen Schweiz and Others v. Switzerland. I domen slog Europadomstolen fast att Schweiz gjort sig skyldig till en kränkning dels av artikel 8 i Europakonventionen genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att motverka klimatförändringar, dels av artikel 6 genom att inte ta upp en klimattalan från en förening mot den schweiziska staten till prövning. Europadomstolen avvisade däremot en talan som fördes av enskilda.
Europadomstolen kom vidare fram till att det pågår klimatförändringar som är orsakade av människan och att dessa förändringar utgör ett hot mot åtnjutandet av de rättigheter som garanteras i Europakonventionen. Domstolen utgick från att de relevanta riskerna kan minska om temperaturökningen begränsas till 1,5 grad över förindustriell nivå och om åtgärder vidtas snarast. De globala begränsningsåtgärder som för närvarande vidtas ansågs inte tillräckliga för att uppnå målet.
Utifrån detta ansåg Europadomstolen att det kan finnas ett rättsligt relevant orsakssamband mellan staters underlåtenheter att hantera klimatförändringarna och den skada som drabbar enskilda.
Europadomstolen framhöll att den krets av personer vars rättigheter kan komma att inskränkas till följd av klimatförändringar är obegränsad. Domstolen uttalade vidare att en talan om att en konventionsstat inte uppfyllt sina förpliktelser på miljöområdet skulle få verkningar som sträcker sig bortom en viss individs eller grupp av individers intressen. En sådan talan skulle också bli framåtblickande.
Med hänsyn till detta konstaterade Europadomstolen att principerna för statens ansvar för miljöstörningar inte utan ändring kan tillämpas i mål där enskilda för en talan mot staten avseende klimatförändringar. En motsatt ordning skulle undergräva principen att inte tillåta en talan av enskilda för att ta tillvara allmänhetens intressen.
Europadomstolen ansåg alltså att bedömningen av om artikel 8 är tillämplig ska göras på olika sätt beroende på om talan förs av enskilda eller av en förning som uppfyller vissa krav.
Vad gäller enskilda som för en klimattalan framgår av Europadomstolens dom att dessa måste visa att de personligen och direkt påverkas av den ifrågasatta underlåtenheten på ett betydande sätt.
Denna högre tröskel tillämpas dock inte på föreningar som uppfyller vissa krav på bland annat representativitet och lämplighet, framgår av domen. Bland annat krävs att föreningen har till ändamål att skydda de mänskliga rättigheterna för sina medlemmar eller andra berörda i den aktuella konventionsstaten. Föreningen ska därutöver visa att den är tillräckligt kvalificerad och representativ för att företräda medlemmarna eller andra berörda. Av domen framgår vidare att rätten till domstolensprövning i artikel 6 är mer förmånlig för föreningar än enskilda vid en klimattalan.
Europadomstolen angav även att artikel 6 inte innebär att nationella domstolar ska åsidosätta eller ogiltigförklara lag som antagits av lagstiftaren. Artikeln kan inte heller, utan stöd i nationell rätt, användas för att tvinga parlamentet att anta lagstiftning. Europadomstolen ansåg att delar av föreningens talan avsåg frågor som gällde den demokratiska lagstiftningsprocessen. Dessa frågor kunde därför inte prövas. Detta gällde dock inte den del av talan som avsåg att staten inte vidtagit relevanta åtgärder för att begränsa klimatförändringarna som redan krävdes enligt den befintliga nationella lagstiftningen.
Efter att ha redogjort för Europadomstolens dom uttalar sig HD om förhållandet mellan regeringsformen och en talan som rör klimatet.
En sådan talan ”aktualiseras den konstitutionella gränsen mellan de allmänna domstolarnas uppgifter och de politiska organens beslutsfattande” enligt domstolen. Det står, som framgått ovan, klart att frågor som hör till den demokratiska beslutsprocessen faller utanför rätten till domstolsprövning. Av Europadomstolens dom framgår samtidigt att en klimattalan, också av mer allmänt slag, ska kunna prövas i domstol.
I regeringsformen beskrivs domstolarnas uppgifter som rättskipning. Med det avses att domstolar oberoende och opartiskt tillämpar rättsregler i enskilda fall, avgör rättstvister mellan enskilda och prövar frihetsberövande med anledning av brott.
Införandet av Europakonventionen och Barnkonventionen som svensk lag liksom EU-samarbetet har dock inneburit att svenska domstolar har fått en mer normbildande roll än tidigare. Också 2011 års ändringar av regeringsformen har bidragit till detta.
Enligt HD kan en domstolsprövning av staters ansvar inom klimatområdet under vissa förutsättningar rymmas inom begreppet rättskipning enligt regeringsformen. Enligt HD är detta dock beroende av karaktären av talan och det resultat som prövningen är tänkt att utmynna i.
HD har i NJA 2012 s. 211 slagit fast att det svenska rättsmedelssystemet ”med viss marginal” ska leva upp till kraven på effektivt rättsmedel i Europakonventionen. Med hänsyn till att en klimattalan aktualiserar den konstitutionella gränsen mellan domstolarnas och politikens respektive uppgifter är det dock inte möjligt att ställa upp ett sådant krav i förevarande mål.
”Slutsatsen av det anförda blir att regeringsformen inte utesluter varje form av en allmänt hållen klimattalan”, konstaterar HD.
Vad sedan gäller svensk processrätt räcker det, som utgångspunkt, för talerätt i dispositiva tvistemål att käranden påstår att hen har ett rättsligt anspråk gentemot käranden. Det finns alltså inga regler om talerätt som hindrar att en part väcker talan om att dennes konventionsgrundade rättigheter kränkts på grund av otillräckliga klimatåtgärder.
Däremot är huvudregeln att en part inte utan uttryckligt stöd i lag kan föra talan mot annan om att denne ska fullgöra något till en tredje person, eller få fastställt vad som gäller mellan andra.
Därutöver krävs att förutsättningar en fullgörelse- eller fastställelsetalan i 13 kap. 1 § respektive 2 § rättegångsbalken är uppfyllda.
Med en fullgörelsetalan avses en talan om att motparten ska förpliktas att fullgöra en prestation. Det som skiljer en fullgörelsetalan från en fastställelsetalan är att den förra regelmässigt kan verkställas tvångsvis av en myndighet.
Enligt HD är det inte möjligt att föra en klimattalan som en fullgörelsetalan. En sådan talan innebär nämligen krav på ny eller ändrad lagstiftning. Då en sådan talan inte avser rättskipning och inte omfattas av artikel 6 är den inte tillåten enligt svensk rätt. Motsvarande gäller yrkanden avseende vilka målsättningar för klimatarbetet som en stat bör anta eller liknande.
Vad sedan gäller institutet fastställetalan konstaterar HD att det i första hand är konventionsstaterna som ansvarar för att genomföra Europakonventionens rättigheter. Ett grundläggande krav är dock att enskilda som påstås ha utsatts för en konventionskränkning ska kunna få sin talan prövad. Av Verein KlimaSeniorinnen framgår att detta kan gälla rättighetskränkningar på klimatområdet. Det är alltså i och för sig möjligt att föra en klimattalan som en fastställelsetalan.
Av betydelse är dock att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 endast aktualiseras om käranden har rimliga grunder för sitt påstående om att hen har drabbats av en kränkning av sina civila rättigheter. Som framgått ovan är denna tröskel hög såvitt gäller enskilda som påstås ha drabbats av klimatförändringar. Dessa höga krav tillämpas dock inte i förhållande till en förening.
Mot denna bakgrund anser HD att det inte kan anses strida mot artikel 6 att avvisa yrkanden om att det ska fastställas att staten ska uppställa vissa målsättningar för sitt klimatarbete eller vidta vissa specifika åtgärder. Det enda som kan prövas är alltså om det har skett en kränkning av enskildas rättigheter enligt artikel 8.
I det aktuella fallet är fråga om en enskild grupptalan. Det rör sig alltså om en talan som förs av enskilda för egen del – och inte en föreningstalan. Det innebär att det ställs högre krav på graden av påverkan än vad som hade varit fallet om det varit en föreningstalan.
Käranden och gruppmedlemmarna har i första hand fört en fastställelsetalan som går ut på att det ska fastställas att staten har underlåtit att vidta vissa åtgärder. Hänsynen till intresset av att upprätthålla ansvarsfördelningen mellan domstolar och andra offentliga organ samt statens bedömningsmarginal i dessa frågor innebär att en sådan talan inte behöver tillåtas för att Sverige ska uppfylla artikel 6.
Vidare har käranden och gruppmedlemmarna inte åberopat omständigheter som innebär att risken för klimatförändringar är särskilt allvarliga för dem. På grund av detta anser HD att kärandens fastställelsetalan inte är tillåten. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om fullgörelsetalan i klimatmål kan inte heller kärandens andrahandsyrkande om fullgörelse prövas.
Ett justitieråd är skiljaktigt beträffande motiveringen. Han framhåller att den grundläggande frågan i målet är om det överhuvud taget är möjligt för en domstol att pröva de spörsmål som kärandens yrkanden innefattar.
Han konstaterar att Verein KlimaSeniorinnen är angelägen och viktig men samtidigt innebär ”ett betydande avsteg” från Europadomstolens tidigare praxis. Även om Europakonventionen gäller som svensk lag måste den, enligt minoriteten, tillämpas i ljuset av svensk rätt i övrigt. Framför allt måste den bli förenlig med de grundläggande principerna för statsskicket, med domstolarnas roll och den offentliga maktutövningens lagbundenhet, men också med annan lag, inte minst angränsande lag, och med vedertagna allmänna rättsgrundsatser. Av betydelse är vidare att någon normgivningsmakt inte har överlämnats till Europadomstolen, till skillnad från vad som kan sägas gälla i fråga om EU-domstolen. Han anklagar också domstolen för att ha tillämpat en fri lämplighetsprövning.
Enligt den skiljaktige är den aktuella domen från Europadomstolen svårtolkad, komplicerad och delvis motstridig. Den synes ha utformats för mellanstatliga sammanhang och inte direkt för att utgöra tillämplig nationell rätt. Det bör, framhåller han, särskilt beaktas att domen meddelas i plenum med domstolens 17 ledamöter från de olika konventionsstaterna runt om i Europa. Det är ett helt annat sammanhang än vad som är fallet när ett klimatmål prövas i en nationell domstol.
Vidare är det inte helt tydligt varför rättighetsskyddet för en förening är så pass mycket starkare än för en enskild. Domen väcker också frågor om vad som ska gälla i rättskraftshänseende i svensk rätt. Om en förening för en talan om bristande klimatarbete – hindras då en annan förening att senare föra talan om samma sak? Och kan den ursprungliga föreningen, om den förlorar första talan, återkomma med en ny process?
Det går inte heller att komma ifrån att Europadomstolen bygger sina slutsatser på en klart extensiv tolkning som ligger relativt långt från konventionstexten och vad som kan antas ha varit avsett när denna en gång i tiden antogs.
Vad sedan gäller domens förhållande till regeringsformen anser den skiljaktige att det är tveksamt om prövningen av en klimattalan ryms under begreppet rättskipning. Han framhåller att det finns en gräns för vad som kan och bör göras genom rättsutveckling i domstol.
Det är främmande för svensk rätt att begränsa riksdagens framtida handlingsutrymme genom att låta domstol överpröva kommande prioriteringar mellan olika kollektiva intressen och i prakten lägga fast vilka samhällsmål som ska gälla.