Den som vårdas i en kriminalvårdsanstalt är under intagningstiden – den så kallade skyddstiden – försäkrad för personskadeskydd enligt socialförsäkringsbalken, SFB. Vid ett skadefall under skyddstiden kan den försäkrade ha rätt till vissa förmåner.
Av regleringen i 43 kap. 5 § SFB framgår att det vid en skada under skyddstiden, som inte beror på olycksfall, finns en presumtion för ett orsakssamband mellan verksamheten eller intagningen och skadan. Denna presumtion kan brytas om det finns skälig anledning att anta dels att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen, dels att verksamheten eller intagningen inte väsentligt har bidragit till skadan.
En kvinna vände sig till Försäkringskassan och anmälde personskada efter att hon den 16 april 2022, då hon var häktad, åsamkade sig själv svåra skador. Knappt två veckor före självskadehandlingarna hade kvinnan tvångsvårdats på en rättspsykiatrisk avdelning till följd av att hon uppvisat ”tydligt psykotiskt och mycket avvikande beteende”.
Försäkringskassan beslutade vid omprövning i februari 2023 att inte godkänna kvinnans skador som en skada enligt det statliga personskadeskyddet. Försäkringskassan ifrågasatte inte att skadan hade uppkommit under skyddstiden men ansåg att intagningen inte väsentligt hade bidragit till skadorna.
I Förvaltningsrätten i Umeå hördes ett antal vittnen, bland annat en överklare. Denne förklarade att kvinnan ”signalerat dåligt mående, bett om hjälp och haft ett annorlunda beteende” dagarna före skadetillfället. Enligt överläkaren hade skadorna kunnat undvikas om man från häktets sida varit lyhörd för dessa signaler samt beaktat att kvinnan i närtid varit intagen på rättspsykiatrisk avdelning.
Även kvinnans behandlande läkare vittnade. Också han ansåg att det fanns tydliga varningssignaler som föregick skadan. Bland annat hade kvinnan dagen före skadan tillkallat väktare med ett påslakan virat runt huvudet och ställt osammanhängande frågor.
Förvaltningsrätten ansåg att skadorna hade ett samband med kvinnas psykossjukdom. Det fanns därför skälig anledning att anta att skadan orsakats av annat än intagningen i häkte. Enbart den omständigheten att hon insjuknat på nytt i häktet ansågs inte innebära att presumtionen i 43 kap. 5 § SFB var obruten.
Domstolen ansåg alltså att Försäkringskassan hade motbevisat presumtionen om att intagningen väsentligt hade bidragit till eller orsakat skadorna. Överklagandet avslogs därför.
En nämndeman var skiljaktig och ville bifall överklagandet. Han ansåg att Kriminalvården inte hade gjort tillräckligt för att hjälpa kvinnan och menade därför att intagningen väsentligt hade bidragit till skadan.
Kammarrätten i Sundsvall anser i likhet med förvaltningsrätten att kvinnans psykossjukdom utgör skälig anledning att anta att de aktuella skadorna orsakats av sjukdomen och inte intagningen i häktet.
Enligt kammarrätten bör presumtionen i 43 kap. 5 § SFB anses bruten om det framkommer att häktet inte brustit i omhändertagandet eller tillsynen av kvinnan.
Av utredningen framgår att Kriminalvården har vetat att kvinnan pendlade i sitt mående under häktestiden samt att hon haft ett avvikande beteende. Kriminalvården har även känt till att kvinnan varit inlagd på rättspsykiatrisk avdelning innan hon skrevs ut och åter placerades i häktet, liksom det brott som hon var misstänkt för.
Samtidigt framgår att kvinnan före skadetillfället inte har uttryckt självskadetankar. Risken för självskada bedömdes även som låg i samband med att hon skrevs ut från rättspsykiatrin den 4 april 2022 och överfördes till häktet, och hon hade inte heller någon medicinering. Några särskilda kommentarer lämnades inte heller till Kriminalvården i samband med att kvinnan skrevs ut.
”Det har därmed inte framkommit att det funnits anledning för häktet att särskilt se över de föremål hon haft tillgång till i cellen. Det framgår inte heller att hennes mående eller beteende under tiden i häktet förändrats eller försämrats innan skadetillfället och att det därför funnits skäl för häktet att vidta åtgärder”, skriver kammarrätten.
Överklagandet avslås därför.
Kammarrättspresidenten är skiljaktig och vill bifalla överklagandet. Han hänvisar till regleringen i 43 kap. 5 § SFB och betonar att även om skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen, bryts inte presumtionen om verksamheten eller intagningen ändå har bidragit till skadan.
Till skillnad från majoriteten anser han att kvinnans psykossjukdom inte har en självständig betydelse vid prövningen av om presumtionen har brutits. Avgörande är i stället ”i vilken utsträckning hennes funktioner har varit nedsatta med anledning av sjukdomen och hur eventuella funktionsnedsättningar har manifesterats”.
Han anser att vittnesmålen talar för att intagningen väsentligt har bidragit till skadan. Läkarna har berättat att det har funnits tydliga varningssignaler som häktespersonalen rimligen måste ha uppfattat. Att kvinnan betett sig på ett sätt som avviker från det normala bekräftas också av övrig utredning i målet.
Att det eventuellt har funnits brister i kommuniceringen mellan sjukvården och häktet påverkar inte bedömningen. Detsamma gäller eventuella brister i dokumentationen.
Minoriteten anser sammantaget att Försäkringskassan inte har visat att presumtionen ska brytas.