Den 22 januari 2018 avled en äldre kvinna och efterlämnade Allmänna arvsfonden som sin enda legala arvinge. Under de sista åren i sitt liv gjorde kvinnan stora förmögenhetsöverföringar till en väninna och hennes man, som även varit god man för kvinnan under en period. En av dessa gåvor var en lägenhet i Stockholm som överläts genom ett gåvobrev daterat till den 1 mars 2015. Gåvobrevet bevittnades av familjemedlemmar till den mottagande väninnan. Lägenheten var värd cirka 3,5 miljoner kronor.

Kvinnans dödsbo, som företräds av en advokat förordnad efter ansökan av Kammarkollegiet, yrkade i Stockholms tingsrätt att gåvobrevet skulle förklaras ogiltigt, då gåvomottagaren begagnat sig av den numera avlidna kvinnans oförstånd, lättsinne och beroendeställning till att betinga sig den aktuella gåvan. Gåvan skulle därmed förklaras ogiltig enligt 31 § avtalslagen.

Från år 2013 och fram till sin död var kvinnan föremål för flera godmans- och förvaltarskapsprocesser i domstol. I anslutning till dessa processer upprättades ett antal läkarintyg. I dessa anges att kvinnan hade Alzheimers demenssjukdom med tilltagande minnessvårighet, att kvinnan upplevde en påtaglig försämring med ökad oro över i stort sett alla dagliga sysslor och att hon hade ett mycket kort närminne. Handlingar från flera av domstolsprocesserna som pågick dessa år tyder på att kvinnan hade svårt att förstå och hantera sina tillgångar. Kvinnan hade exempelvis inte självmant kunnat redogöra för sina tillgångar.

I målet hölls förhör med flera vittnen som på olika sätt varit i kontakt med kvinnan. Samtliga vittnen som dödsboet åberopat hade varit i kontakt med kvinnan i professionella sammanhang inom ramen för sina yrken. Dessa berättade att kvinnan inte kunnat svara på frågor om sin ekonomi och sina tillgångar. En anställd på ett av Handelsbankens kontor berättade att kvinnan inte mindes tidigare transaktioner som gjorts från hennes konto till gåvomottagarens konto och hon förstod heller inte varför hon vid tillfället var på banken för att göra en ny transaktion. Enligt tingsrätten talar dessa vittnesmål starkt för att kvinnan vid tidpunkten för gåvan led av oförstånd, i vart fall såvitt gällde hennes ekonomi.

Av utredningen i målet framgår att kvinnan saknade arvingar eller släkt som var i livet. Genom vittnesmålen har det även framkommit att hon under denna tid hade mycket kontakt med och stor hjälp av gåvomottagaren, hennes man och deras familjemedlemmar, framför allt när det gällde ekonomiska frågor men även mer alldagliga praktiska bestyr. Det har också framkommit att kvinnans sociala nätverk vid sidan om dessa var begränsat och att kvinnan haft högst begränsad insyn i och kontroll över sin ekonomi. Dessa omständigheter, tillsammans med det faktum att hon hade en tilltagande demenssjukdom, talar enligt tingsrätten för att kvinnan befann sig i en beroendeställning vid tidpunkten för gåvan. 

Den i målet aktuella rättshandlingen rör en gåva och något vederlag har alltså inte utgått. Tingsrätten tar ställning till huruvida gåvan utgjorde en remuneratorisk gåva och anser inte att så är fallet. Gåvomottagaren har i detta sammanhang anfört att hon före kvinnans bortgång hjälpte henne i flera ekonomiska frågor, och att kvinnan önskade kompensera henne för denna hjälp. Samtidigt har gåvomottagaren berättat att skälet för gåvan var att kvinnan hade en nära relation med ett av gåvomottagarens barnbarn, och att avsikten var att lägenheten senare skulle skänkas vidare till barnbarnet. Syftet med gåvan var således inte att ersätta gåvomottagaren för hennes hjälp.

Med hänsyn till att kvinnan synes ha överlåtit sina ekonomiska angelägenheter till gåvomottagaren och hennes man framstår det som svårförklarligt att kvinnan på eget initiativ skulle skänkt bort lägenheten. Tingsrätten framhåller även att det i målet framkommit att det, utöver den aktuella gåvan, skett stora förmögenhetsöverföringar från kvinnan till gåvomottagaren samt att gåvomottagaren och hennes man redan fått en annan lägenhet i gåva. Sammantaget har det genom utredningen alltså framkommit flera omständigheter som tyder på otillbörlig påverkan från gåvomottagaren. Trots att det av utredningen framgår att kvinnan såg gåvomottagaren som sin familj finns det inte tillräckligt stöd för att kvinnan självständigt skulle bestämt sig för att ge bort lägenheten. Tingsrätten anser det utrett att gåvomottagaren begagnade sig av kvinnans oförstånd och den beroendeställning hon befann sig i för att betinga sig gåvan, varför gåvan förklaras ogiltig.