En kvinna avled i december 2018. Hon var gift med en man som gick bort i oktober 2015. Tillsammans hade makarna upprättat ett testamente år 2003. Enligt testamentet skulle den efterlevande maken ärva allt med full äganderätt. Efter bådas död skulle hälften fördelas mellan kvinnans syskonbarn och mannens kusinbarn, dock med undantag för två kusinbarn.
Den 23 augusti 2016 utfärdades ett vårdintyg enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård avseende kvinnan. Två dagar efter skrevs hon ut från kliniken och en remiss skickades till vårdcentral för minnesutredning.
En dryg månad senare, den 26 september 2016, upprättade kvinnan ett nytt testamente. Enligt det nya testamentet skulle resterande kvarlåtenskap tillfalla de undantagna kusinbarnen och deras mor.
I slutet av år 2017 vårdades kvinnan på psykiatriavdelning i fyra veckor. Under våren 2018 skrev hon in sig frivilligt för vård och fick då diagnosen demens, sannolikt alzheimer. I augusti 2018 förordnades godmanskap för kvinnan och därefter i oktober samma år förvaltarskap.
Kvinnans syskonbarn vände sig till Norrköpings tingsrätt och yrkade att domstolen skulle förklara 2016 års testamente ogiltigt eftersom det upprättats under påverkan av psykisk störning.
Syskonbarnen berättade att kvinnan, efter makens död, genomgick en personlighetsförändring samt började isolera sig från de vänner och släktingar som hon tidigare stått nära. Hon hade aldrig tidigare haft god kontakt med mannens kusinbarn eller deras mor under den tid som hon var frisk. Det var först när hon insjuknade i demens som hon återtog kontakten med svarandena och upprättade det nya testamentet.
Svarandena bestred käromålet och anförde att kvinnan var vid sina sinnens fulla bruk när testamentet upprättades.
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det framgår av utredningen att kvinnan har umgåtts med såväl kärandena som svarandena under åren men att det uppstod en brytning i förhållande till kärandesidan när hon togs in för vård i augusti 2016. Samtidigt som kontakten med syskonbarnen blev allt sämre började hon att umgås mer med mannens kusinbarn och deras mor.
Av 13 kap. 2 § ärvdabalken framgår att ett testamente ska ogiltigförklaras om det har upprättats under påverkan av psykisk störning. Prövningen ska hänföras till just den tidpunkten då testamentet upprättades. Demenssymptom kan fluktuera över tid och kärandena har därför en ”påfallande tung” bevisbörda avseende orsakssambandet mellan sinnestillståndet och testamentets upprättande.
Domstolen konstaterar att undersökande läkare den 23 augusti 2016 ansåg att kvinnan uppvisade alla symptom på paranoida vanföreställningar av allvarlig art. Samtidigt har den advokat som upprättade testamentet, och som hörts i målet, uppgett att kvinnan ville ändra i sitt testamente eftersom ”släktingar påstått att hon var galen”. Med anledning av detta gjorde advokaten en omfattande utredning för att avgöra om hon var frisk – och kom fram till att hon förstod vad hon gjorde.
Enligt rätten visar utredningen på att kvinnan i augusti 2016 haft en begynnande demenssjukdom men det var först mot slutet av år 2017 som hon utvecklade allvarlig demens. En sådan sjukdom har ett smygande förlopp som tar lång tid att utveckla. Eftersom det saknas utredning om kvinnans sjukdomstillstånd när testamentet skrevs i september 2016 är det inte styrkt att det skrevs under påverkan av en psykisk störning. Någon annan ogiltighetsgrund blir heller inte aktuell.
Käromålet ska därför ogillas. Kvinnans syskonbarn ska betala mannens kusinbarns och deras mors rättegångskostnader om cirka 159 000 kronor.