Den 33-åriga kvinnan åtalades vid Skellefteå tingsrätt för penningtvättsbrott. Enligt gärningsbeskrivningen hade hon upplåtit sitt konto i Nordea för mottagande av en överföring om 68 000 kronor som härrörde från ett bedrägeribrott.

Hon hade mottagit 68 000 kronor från sin före detta make och därefter gjorde hon överföringar, kortköp och uttag. Hon hade genom Swish-betalningar om 5 000 kronor, 1 000 kronor respektive 500 kronor. Hon gjorde även en överföring om 9 000 kronor till honom samt kortköp om 8 780 kronor, 7 100 kronor, 7 000 kronor, 4 000 kronor respektive 500 kronor hos “SUPERSONICZ LTD”, kortköp om 9 810 kronor hos “SE866 RIA MONEY TRAN”, kortköp om 3 795 kronor hos Guldfynd och bankomatuttag om 5 000 kronor.

Kvinnan berättade att hon kommit i kontakt med en man vid namn John via Facebook. Hon blev kär i honom och de hade kontakt i cirka två år. Han behövde hjälp att få pengar skickade till sin rörelse i Afrika, men eftersom kvinnans studentkonto hade en beloppsgräns tog hon hjälp av sin före detta make, som tog emot pengarna. Hon hade inte längre kontakt med John och hade tappat sin mobil föregående år.

Av 3 § penningtvättslagen följer att för penningtvättsbrott döms den som, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, eller tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Enligt 4 § nämnda lag döms för penningtvättsbrott även den som - utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 § - otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Bestämmelsen i 4 § kompletterar kriminaliseringen i 3 § genom att såsom penningtvättsbrott kriminalisera otillbörligt främjande av möjligheterna att omsätta pengar eller annat som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Bestämmelsen aktualiseras främst i fall där den som innehar egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet inte avser annat än att använda egendomen för att förvärva något. Enligt förarbetena krävs, för att ett otillbörligt främjande ska föreligga, att fråga är om egendom som av någon anledning är svåromsatt. Vad som primärt omfattas är fall där någon underlättar för innehavaren att omsätta sådan egendom som typiskt sett är svår att omsätta, t.ex. mottar en stor summa kontanter som betalning för en båt eller mottar betalning i form av ädelstenar, smycken och liknande (se prop. 2013/14:121 s. 112). Detta betyder att bestämmelsen svårligen kan användas i fall som avser tillhandahållande av konton.

I detta fall tillhandahöll kvinnan sitt konto för mottagande av en banköverföring om 68 000 kronor från sin före detta make. Pengarna härrörde från en banköverföring till honom. Kontomedel, såsom nu varit i fråga, är typiskt sett inte sådan egendom som är svåromsatt. Tingsrätten bedömde därmed att kvinnans agerande inte kunde anses utgöra en gärning som avses i 4 §.

Åklagaren hade i gärningsbeskrivningen inte påstått att det hos någon av de inblandade förelegat ett sådant penningtvättssyfte som föreskrivs i 3 § penningtvättslagen. Tingsrätten hade vid huvudförhandlingen i målet tagit upp frågan om gärningen ska prövas mot straffbestämmelsen i 3 §. Åklagaren gjorde gällande att så inte ska ske. Eftersom en domstol enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken inte får döma över någon annan gärning än den som kommit till uttryck i gärningsbeskrivningen saknades möjlighet att pröva åtalet utifrån i 3 §. Kvinnan friades därför.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att det för straffansvar krävs, förutom att egendomen i fråga måste härröra från brott eller brottslig verksamhet, att gärningen ska vara vidtagen i ett visst syfte (penningtvättssyfte) samt att gärningsmannen vidtar en åtgärd som anges i första punkten i 3 § första stycket.

Syftet är således knutet till gärningen och inte till gärningsmannen. Det innebär att gärningsmannen själv inte behöver ha det angivna syftet med sitt handlande, utan att det är tillräckligt att någon annan medverkande har ett sådant syfte och att gärningsmannen har uppsåt i relation till detta (se prop. 2013/14:121 s. 108).

I rekvisitet "vidtar annan sådan åtgärd" ligger ett krav på att det ska röra sig om någon form av aktivt handlande från gärningsmannens sida. Det kan till exempel handla om att ställa ett bankkonto till förfogande genom att meddela kontonummer eller att förflytta tillgångar genom att föra över dem mellan olika konton på sätt som gör att riskerna minskar för att egendomens ursprung avslöjas.

Hovrätten anser att de åtgärder som kvinnan har vidtagit är av det slag som anges i 3 § första stycket 1 lagen om straff för penningtvättsbrott. Enligt hovrättens mening är omständigheterna sådana att det är klarlagt att åtgärderna vidtagits med ett penningtvättssyfte. De objektiva förutsättningarna för ansvar för penningtvättsbrott enligt åtalet är därför uppfyllda.

Redan de omständigheterna att kvinnan mottagit en större summa pengar som härrört från ett brott och att hon dagarna efter insättningen och under samma månad har omsatt pengarna genom olika transaktioner talar för att hon har handlat uppsåtligen. Hennes berättelse var i väsentliga delar okontrollerbar – hon kunde inte lämna närmare uppgifter om John, påstod sig ha tappat sin mobiltelefon och ha glömt sitt lösenord till Facebook där konversationerna skulle ha skett.

Sammantaget framstår kvinnans berättelse som en uppenbar efterhandskonstruktion som kan lämnas utan avseende. Hon döms för penningtvättsbrott till dagsböter om sammanlagt 7 600 kronor och ska även betala 68 000 kronor i skadestånd till kvinnan som blivit utsatt för bedrägeriet.