Den nu 39-åriga kvinnan råkade den 6 november 2008, när hon var 16 år, ut för en trafikolycka. Hon blev som fotgängare påkörd av en bil vid ett övergångsställe. Till följd av trafikolyckan drabbades hon av personskada som har gett henne bestående besvär i höger ben, vänster knä och rygg (ortopediska besvär) samt viss nedsättning av mental uthållighet och av minnesförmåga (neurologiska besvär).
If Skadeförsäkring AB är försäkringsgivare för det fordon som körde på kvinnan och är därmed skyldigt att utge trafikskadeersättning för den skada som kvinnan lidit i och med sin personskada. Hon har fått ersättning av If motsvarande en medicinsk invaliditetsgrad om 17 procent kumulerat avseende ortopediska och neurologiska besvär. If har betalat ersättning till henne med sammanlagt 203 400 kronor.
Trafikskadenämnden har bedömt att trafikolyckan medfört livsvariga inkomst- och pensionsförluster för försäkringstagaren. Trafikskadenämnden bedömde att förlusten inte exakt kan beräknas och att kvinnans inkomstförlust efter den akuta sjuktidens slut skäligen uppgår till 50 000 kronor per år.
39-åringen har yrkat att tingsrätten ska förpliktiga If att till henne utge ytterligare trafikskadeersättning avseende inkomstförlust.
Kvinnan hävdade att på grund av trafikolyckan och de skadebetingade besvär som olyckan medfört har hennes studie- och arbetsoförmåga blivit helt nedsatt. Hon har därmed gjort och gör alltjämt en inkomst- och pensionsförlust. Från och med mars 2012 har hon till följd av sina skadebetingade besvär beviljats hel aktivitetsersättning.
IF framhåller att kvinnan före trafikolyckan hade koncentrationssvårigheter, ångestinslag, depressiva svängningar, dokumenterad hypersomni och det fanns misstanke om ADHD/ADD. Hon hade en mycket omfattande frånvaro från skolan före trafikolyckan.
När det gäller sambandet mellan olyckan och besvären konstaterade Göteborgs tingsrätt att det i ärendet finns många journalanteckningar med dokumentation av liknande besvär. Journalanteckningarna ska därför ges ett betydande bevisvärde. Anteckningarna ger starkt stöd för att hon redan före trafikolyckan hade mångåriga besvär och uppvisade symptom såsom ökat sömnbehov, trötthet och energilöshet, koncentrationssvårigheter och upplevda minnesproblem. Detta är symptom som, enligt flera av förhörspersonerna, kan uppkomma vid nedsatt mental uthållighet och nedsatt minnesförmåga.
Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten att den medicinska utredningen talar för att kvinnans studie- och arbetsförmåga redan före trafikolyckan var kraftigt begränsad. Visserligen har kvinnans moder berättat att dottern efter trafikolyckan försämrats på så sätt att hon inte haft orken eller omdömet att studera vidare eller att arbeta. Den sammantagna utredning som försäkringstagaren har lagt fram talar dock inte tillräckligt starkt för att hon skulle ha klarat att utföra högre studier eller arbeta om trafikolyckan inte hade inträffat.
Kvinnan ansågs inte ha lyckats göra klart mer sannolikt att de skadebetingade besvären bidragit till hennes arbetsoförmåga efter akuttidens slut. Vid denna bedömning har tingsrätten också beaktat hennes ortopediska besvär.
Eftersom hon inte lyckats visa den sannolikhetsövervikten skulle någon ytterligare ersättning för inkomstförlust inte utgå.
Hovrätten för Västra Sverige noterar inledningsvis att målet innefattar en komplicerad sambandsbedömning med hänsyn till de bekymmer som kvinnan ostridigt hade före olyckan, bland annat i form av stort sömnbehov och koncentrationssvårigheter. Det står genom den muntliga och skriftliga bevisningen klart att hon visade likartade symtom såväl före som efter olyckan, därmed inte sagt att symtomen hade samma orsak. Liksom tingsrätten har noterat synes det för hovrättens del främst vara neurologiska besvär som medverkat eller bidragit till arbetsoförmågan efter olyckan, inte ortopediska.
Vidare anser hovrätten att det funnits en kontinuitet i besvären.
Den avgörande frågan blir därmed om de problem som kvinnan hade före olyckan skulle ha medfört en arbetsoförmåga även om inte olyckan inträffat, det vill säga om det finns konkurrerande skadeorsaker. När det gäller sömnbesvären anser hovrätten att det finns tillräcklig många omständigheter som talar för att kvinnans dokumenterade sömnbehov före olyckan kan ha haft andra orsaker än hennes uttröttbarhet efter olyckan, och att det är alltför långtgående att dra slutsatsen att en odiagnostiserad trötthet hos en 16-åring med skolproblem och ångest skulle ha lett till arbetsoförmåga i vuxen ålder. Det beskrivna sömnbehovet bör därmed inte ses som en konkurrerande skadeorsak.
Hovrätten fäster, i fråga om problem med koncentrationen, stor vikt vid ett av försäkringstagaren åberopat vittne, en specialist i psykiatri och rättspsykiatri, som hävdade att kvinnan före olyckan främst hade uppmärksamhetsproblem och inte bedöms ha haft så allvarliga psykiska problem att de skulle hindrat studier och fortsatt arbete. Det kan också konstateras att några försök att medicinera mot besvären aldrig kom till stånd före olyckan.
Med hänsyn till det anförda bedömer hovrätten att kvinnans koncentrationssvårigheter före olyckan inte ska ses som en konkurrerande skadeorsak.
Skillnaderna i minnesfunktioner framstår som något osäkra, men beskrivningen av kvinnan före olyckan ger inte stöd för att minnesproblem bör ses som en konkurrerande skadeorsak. Samma sak gäller i fråga om hennes ångest.
Med hänsyn till det anförda, och då olyckan de facto har gett upphov till en hjärnskada som ansetts vara invalidiserande i viss grad, kan någon annan slutsats inte dras än att det är klart mer sannolikt att kvinnans arbetshindrande, kognitiva problem – i vart fall till någon del - har ett samband med den hjärnskada som hon fick vid olyckan. Den omständigheten att hennes hälsa var skör redan före olyckan, och att detta kan ha bidragit till att olyckans effekter blivit så stora, medför ingen annan bedömning (jfr vad som tidigare anförts under rubriken Utgångspunkter om att man i skadeståndssammanhang får ”ta människan som hon är”). Kvinnan har således gjort klart mer sannolikt att hennes arbetsoförmåga har samband med olyckan, än att så inte är fallet.
Hovrätten dömer ut 1 718 831 kronor i försäkringsersättning till kvinnan.