Mamman och pappan hade tidigare varit gifta och hade tillsammans en dotter, född 2009. De skilde sig året efter och under åren 2010. 2012 och 2021 meddelades tre domar avseende vårdnad, boende och umgänge. Dottern bodde mest hos sin mamma och umgänget med pappan inskränkte sig till några gånger per år.

I det senaste målet hade mamman yrkat ensam vårdnad om dottern, som då var 12 år gammal. Detta motsatte sig pappan, som menade att det då fanns en risk att mamman tog med sig dottern till Thailand. Tingsrätten avslog mammans yrkande.

Drygt en vecka efter domen anmälde pappan till polisen att mamman lämnat landet tillsammans med dottern utan att han blivit tillfrågad. Mamman och dottern kom sedan att bo i Thailand från oktober 2021 till februari 2024 när dottern ensam återvände till Sverige.

Åklagaren gjorde i Umeå tingsrätt gällande att mamman genom bortförandet gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn.  Av 7 kap. 4 § första stycket brottsbalken följer att för egenmäktighet med barn döms den som med någon annan har gemensam vårdnad om ett barn under femton år och utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren.

Ett skiljande som sker med ”beaktansvärda skäl” är inte straffbart. Detta uttryck tar sikte på att en vårdnadshavare ska ha ett visst utrymme att agera för att säkerställa barnets rätt till skydd och omsorg.

Åklagaren måste visa att gärningspersonen varaktigt har skiljt barnet från den andra vårdnadshavaren, att gärningsmannen har praktisk möjlighet att undanröja hindret mot ett återförenande samt att det även i övrigt är rimligt att kräva att så sker. Tingsrättens prövning utgick från dessa utgångspunkter.

En omständighet som diskuterades i målet var i vilken utsträckning dottern träffade sin pappa och vilken betydelse detta hade. Straffbestämmelsen om egenmäktighet syftar inte primärt till att tillgodose vårdnadshavarens intresse utan är tillkommen för att ge barn ett straffsanktionerat skydd mot att bli skilda från den som är deras vårdnadshavare (se rättsfallet NJA 1995 s.269).

Det är alltså rätten till sin vårdnadshavare som skyddas. Det är därmed inte av avgörande betydelse hur omfattande umgänge som sker mellan ett barn och en vårdnadshavare, framhåller tingsrätten. Dotterns rätt till skydd från att skiljas från sin pappa ska således gälla fast de inte hade något regelbundet umgänge.

Tingsrätten konstaterade att dottern varit skild från sin pappa i 2,5 år. Detta framstår enligt tingsrätten som ett typexempel på att ett barn varaktigt skiljs från sin vårdnadshavare. Att dottern, då 12 år gammal, inte ville flytta till sin pappa som hon inte hade något pågående umgänge med är förstås inte samma sak som att hon ville flytta med sin mamma till Thailand. Det fanns vidare inga oöverstigliga hinder för mamman att återföra dottern. Mamman hade således objektivt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn.

Mamman menade att syftet med resan var att hon skulle omskola sig till massör samt genomgå behandling för allergi. Att de inte återvände berodde på att hon blev allvarligt sjuk och hon ville försöka blir frisk innan återresan. När hon sedan försökte åka tillbaka hade hon förlorat sitt uppehållstillstånd. Dessa omständigheter medförde att de blev kvar i Thailand.

Tingsrätten konstaterade dock att mamman inte bokade någon returbiljett till sig eller dottern och berättade inte heller för den svenska skolan att dottern skulle försvinna mitt under terminen. Hon hade däremot redan ordnat med en skolplacering i Thailand åt dottern.

Flera förhörspersoner berättade att mamman innan avresan uttryckt att hon och dottern skulle flytta till Thailand. Tingsrätten fann att utredningen med styrka visade att mamman uppsåtligen skilt dottern från pappan. Mot bakgrund av den vårdnadstvist som pågick mellan föräldrarna, där pappan dessutom uttryckt en oro för att mamman skulle flytta till Thailand med dottern, måste det stått klart att pappan inte samtyckte till flytten.

I fråga om rubricering ansåg tingsrätten att det inte var någon nära och fungerande relation mellan dottern och pappan som bröts, vilket talade mot att det rörde sig om ett grovt brott. Det fanns däremot en rad omständigheter som talar i motsatt riktning. Det rörde sig om en lång tidsperiod om 2,5 år och till ett land som dotter inte tidigare bott i och där hon inte behärskade skriftspråket. I förhör berättade dottern att hon mått mycket dåligt under tiden i Thailand, på grund av bristande socialt nätverk. Vidare hade mamman ett pågående drogmissbruk och hennes omsorgsförmåga var därför kraftigt nedsatt. Tingsrätten fann med bakgrund av detta att gärningen skulle rubriceras som grov.

Mamman skulle betala skadestånd till dottern med sammanlagt 115 000 kronor, varav 75 000 kronor avsåg kränkning och 40 000 kronor sveda och värk. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och sex månader och tingsrätten beslutade även att mamman skulle utvisas. Återreseförbudet begränsades emellertid till fem år. Hovrätten för Övre Norrland fastställer tingsrättens dom i alla delar.