Käranden föddes i juli 1955. Hans mor avled 2018 och den man som är registrerad som hans far avled 2019.
Den 69-årige sonen yrkade att tingsrätten skulle förklara att mannen som avled 2019 inte är hans far. 69-åringen yrkade också att tingsrätten skulle fastställa att en annan man född den 28 juli 1920 och avliden den 20 oktober 1995 i Finland är hans far.
Västmanlands tingsrätt konstaterade att 69-åringen uppgett att två månader efter att hans mor dog år 2018 blev han informerad av sin registrerade far att denne inte var hans far. Denne sa aldrig något mer om det innan sin bortgång i juni 2019. 69-åringen började därefter ringa till släktingar i Finland och fick kontakt med en kusin som uppgav att hennes mor och hans moster, hade sagt till henne att en annan namngiven man var hans far.
Han skapade samtidigt ett konto på ”My Heritage”, som är en välrenommerad tjänst genom vilken man med hjälp av DNA-träffar kan skapa sig en bild av sina olika släktskap. Han fick ett par träffar bland annat med kusiner och halvsyskon.
Tingsrätten framhöll att i mål rörande hävande och fastställande av faderskap, som är indispositiva mål, har tingsrätten en viss utredningsskyldighet. Att käromålet medgetts innebär alltså inte per automatik att tingsrätten ska bifalla talan. Den bevisning som 69-åringen har åberopat i målet talar visserligen för att det är på det sätt som han gör gällande.
Resultat från släktforskning via ”My Heritage” kan dock inte jämställas med DNA-testresultat från Rättsmedicinalverket, som är en statlig myndighet inom rättsväsendet, när det gäller resultatets tillförlitlighet. Enligt tingsrättens bedömning är den bevisning som mannen har åberopat därför inte tillräcklig för att det ska anses utrett att den registrerade fadern inte är hans far och att en annan man är hans far. Talan skulle därför ogillas.
Svea hovrätt konstaterar att någon bevisning med direkt sikte på det så kallade samlagsrekvisitet inte lagts fram. 69-åringen har till stöd för att det inte är den registrerade fadern, utan en annan man, som är hans far främst åberopat utredning från släktforskningstjänsten MyHeritage.
Det saknas skäl att ifrågasätta att 69-åringen och de andra personer som han pekar på har lämnat DNA-prover till släktforskningstjänsten och att 69-åringen erhållit de uppgifterom matchningar från tjänsten som han lyft fram. Det finns emellertid inte, heller med beaktande av de handlingar som mannen gett in i hovrätten, någon utredning som ger stöd för att DNA-testerna och resultaten från släktforskningstjänsten uppfyller de höga krav på tillförlitlighet som bör ställas i mål om faderskap (jfr rättsfallet ”DNA-släktforskningen”, NJA 2023 s. 977).
Vid en sammantagen bedömning av utredningen kan det därför inte – med den styrka som krävs vid tillämpning av 1 kap. 2 § eller 5 § föräldrabalken – anses utrett att det förhåller sig som 69-åringen gör gällande med faderskapet.