En manlig överläkare och en kvinnlig avdelningsläkare åtalades för vållande till annans död under påstående att de orsakat en kvinnlig patients död genom att i samband med utskrivning från fyra dagars inneliggande sjukhusvård förskriva kalium-läkemedlet Kaleorid Depottablett 750 mg att intas tre gånger dagligen med 10 st per tillfälle. Detta höga intag av kalium förgiftade patienten så att hon avled i bostaden fyra dagar efter utskrivningen. Avdelningsläkaren gjorde läkemedelsförskrivningen i samråd med överläkaren.
Läkarna begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att de båda tydligtvis inte följt medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet (lege artis) vid vård av den kalium-brist som patienten led av. Avstegen bestod i att dels förskriva kalium i dosering som flera gånger översteg den kaliumdos som gavs patienten då hon vårdades inneliggande på vårdavdelningen och som räckte för att uppnå normalt kaliumvärde vid utskrivningen, dels underlåta att föranstalta om omedelbar uppföljning vid vårdcentral eller på annat sätt för snar utvärdering av den höga kaliumdoseringen, vilket varit påkallat beaktat att kalium i hög dos är dödligt gift men även då avdelningsläkaren samma dag som förskrivningen skedde kontaktades av både avdelningssjuksköterska och av farmaceut vid det expedierande apoteket med frågor om (den höga) doseringen verkligen var korrekt, vilka frågor inte ledde till någon åtgärd.
Uddevalla tingsrätt konstaterade att enligt vittnesutsagor var arbetsförhållandena som överläkaren hade vid den aktuella tidpunkten var övermäktiga för en person samt att avdelningsläkarens situation var mycket utsatt och utlämnande med tanke på henne begränsade erfarenhet, brist på handling samt obefintliga introduktion. Dessa omständigheter är dock sådana att de, enligt tingsrätten bedömning, inte kan frånta läkarna deras ansvar.
Vad gäller avdelningsläkaren var hon ny i tjänst och i stort sett saknade arbetslivserfarenhet. Det var vidare utrett att hon i sin arbetssituation var i behov av vägledning och översyn från överläkare. Även om det kan förväntas av läkaren att hon vid tidpunkten skulle ha vissa kunskaper kring behandling med kalium så får det anses utrett att hennes praktiska erfarenheter på området var mycket begränsade.
Sammantaget var det inte är visat att avdelningsläkaren har agerat oaktsamhet på ett sätt som är straffbart varför åtalet mot henne skulle ogillas.
Tingsrätten ansåg dock att överläkaren måste, såsom specialist inom internmedicin, ha insett riskerna med den kaliumdosering som förskrevs patienten. Med hänsyn till att för höga doser av kalium kan vara toxiskt måste extra stor försiktighet iakttas vid behandling därav. Han har heller inte ifrågasatt att avdelningsläkaren vid ett flertal tillfällen med honom kontrollerat så att ordinationen verkligen stämde.
Doseringen har avvikit rejält från rekommenderad dos i FASS och andra yrkeskategorier har reagerat starkt på medicineringen. Det ifrågasätts inte att överläkaren hade en fruktansvärd arbetssituation som fullt möjligt påverkade hans behandling av patienten, men enligt tingsrätten bedömning kan den omständigheten inte frånta honom hans personliga ansvar. Med utgångspunkt i hänsynen till patienternas trygghet och förtroendet för sjukvården måste överläkarens handlande vid en samlad bedömning av omständigheterna anses vara så klandervärt att det innefattar straffbar oaktsamhet. Vad gäller uppföljningen efter utskrivning har dock annat inte framkommit än att sådana uppgifter ligger på behandlande underläkare och överläkaren kan i den delen, enligt tingsrätten bedömning, inte anses ha agerat oaktsamt. På grund av det anförda i övrigt kunde överläkaren inte undgå ansvar för vållande till annans död. Gärningen var inte att bedöma som ringa.
Överläkaren dömdes för vållande till annans död till villkorlig dom och 50 dagsböter om 1000 kronor. Båda läkarna slapp betala skadestånd.
Åklagaren och överläkaren överklagade domen. Hovrätten för Västra Sverige anser att varken de skriftliga utlåtandena eller förhöret med en överläkare på Giftinformationscentralen har gett något entydigt besked om dödsorsaken. Kaliumförgiftning har lyfts fram som dödsorsak, framför allt av en rättsläkare och nämnde överläkare. Såväl obduktionsrapporten som en professors första yttrande till Socialstyrelsens rättsliga råd har dock pekat ut hjärtsjukdom som en annan möjlig dödsorsak. I samma riktning talar ytterligare två utlåtanden.
Åklagaren och målsäganden har påpekat att det är svårt för läkare att uttala sig säkert om dödsorsaken i det aktuella fallet eftersom något prov inte togs på kaliumhalten hos patienten i anslutning till dödstidpunkten. De har angett att det därför är nödvändigt att även ta hänsyn till omständigheterna i övrigt vid bedömningen av dödsorsaken.
De har i det sammanhanget hänvisat till att den dos kalium patienten ordinerats varit dödlig, att hon varit väsentligen frisk kort tid innan hon lagts in på sjukhus och att hennes hälsotillstånd efter utskrivningen varit förenligt med kaliumförgiftning.
Enligt hovrättens bedömning går det inte att dra några säkra slutsatser om dödsorsaken med ledning av patientens hälsotillstånd före och efter inläggningen på sjukhus. Inte heller har de experter som avgett yttrande kunnat lämna några klara och entydiga besked om vad som orsakade hennes död.
Det är en grundläggande förutsättning för bifall till åtalet att kaliumförgiftning som dödsorsak är ställd bortom rimligt tvivel. Det kravet innefattar att alla rimliga alternativa dödsorsaker måste kunna uteslutas. Hovrätten anser med hänsyn till det ovan sagda att det inte går att utesluta alternativa dödsorsaker, särskilt hjärtsjukdom. Eftersom det inte är bevisat att kaliumförgiftning orsakade patientens död ska åtalet mot läkarna ogillas.