Den 35-årige mannen var under åren 2013 till och med 2020 anställd som tandläkare på en praktik i Sölvesborg. I hans anställningsavtal fanns en konkurrensklausul som var formulerad enligt följande:

”Om [tandläkaren] inom 12 månader efter avslutad anställning hos [praktiken] etablerar sig eller tar anställning vid en konkurrerande privat verksamhet inom en radie av 30 km från [adressen] ålägges [tandläkaren] att betala engångssumma om 300.000 kr till [praktiken] för beräknade kundförluster. Anställning på Folktandvårdsklinik omfattas ej av denna regel. Om [tandäkaren] avslutar sin anställning under prövotiden så gäller inte heller denna regel.

35-åringen avslutade sin anställning hos tandkliniken den i maj 2020 och öppnade en vecka senare en egen klinik på en adress ungefärligen 250 meter från tandkliniken. Tandläkarbolaget kräver nu 300 000 kronor i ersättning av tandläkaren för brott mot konkurrensklausulen.

35-åringen har i första hand gjort gällande att parterna har en muntlig överenskommelse som innebär att konkurrensklausulen avtalats bort. Överenskommelsen ingicks den 29 juni 2020 och innebar att tandläkaren skulle betala 1 000 kronor per patient som han övertog från sin tidigare arbetsgivare.

I andra hand har han gjort gällande att konkurrensklausulen sträcker sig längre än vad som är skäligt enligt 38 § avtalslagen (1915:218) eftersom den syftar till att begränsa konkurrens. Klausulen är därför inte bindande rätt till vite saknas.

Blekinge tingsrätt slår först fast att tandläkarföretaget inte lyckats bevisa att konkurrensklausulen ersatts av något avtal parterna emellan. När det gäller bundenheten av klausulen refererar rätten till 38 § avtalslagen av vilken det framgår att en arbetstagare inte är bunden av en konkurrensklausul om denna sträcker sig längre än vad som är skäligt. Vid bedömningen av skäligheten kan ledning hämtas bland annat från 1969 års överenskommelse angående begränsning av konkurrensklausuler och 2015 års avtal om användning av konkurrensklausuler i anställningsavtal (jfr rättsfallet AD 2015 nr 8).

Prövningen av om en klausul sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt innefattar en helhetsbedömning. Vid denna beaktas för det första i vilken utsträckning arbetsgivaren har ett berättigat syfte med konkurrensbegränsningen. Som berättigade syften räknas bland annat att skydda sådant tekniskt eller annat företagsspecifikt kunnande som arbetsgivaren förvärvat eller utvecklat. Även syftet att skydda bestående kundrelationer kan vara godtagbart, särskilt om kunderna tillkommit genom aktiv kundbearbetning eller motsvarande från arbetsgivarens sida. Däremot anses inte syftet att hålla kvar en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild kompetens vara ett berättigat intresse (se AD 2015 nr 8 med där gjorda hänvisningar).

Hänsyn ska också tas till om arbetstagaren erhållit någon kompensation under bindningstiden eller om arbetstagarens lön eller anställningsvillkor i övrigt har bestämts med utgångspunkt i de restriktioner som klausulen innebär.

Av det sagda följer att tingsrätten först ska göra en bedömning av om det överhuvud finns ett berättigat arbetsgivarintresse. Om så är fallet ska tingsrätten pröva om sagda intresse gör sig gällande inom hela konkurrensklausulens omfattning och, om frågan besvaras jakande, att de personliga konsekvenserna för arbetstagaren inte blir orimliga.

Som grund för konkurrensklausulens legitimitet har anförts att den syftar till att skydda kundbortfall. Tingsrätten konstaterar att kundrelationer i och för sig kan utgöra ett berättigat arbetsgivarintresse. Härvid krävs emellertid att det rör sig om kundrelationer som givit insikter om kundens organisation eller personliga relationer med kundens företrädare. Kundrelationer som baseras nästan helt på yrkesskicklighet och/eller personliga kvaliteter utgör emellertid i allmänhet inte något sådant berättigat arbetsgivarintresse som motiverar en konkurrensklausul, härvid kan emellertid även branschpraxis beaktas i viss mån (se till exempel Domeij s. 278 ff).

Det har inte framkommit något som tyder på att tandläkarens erhållna kundrelationer inom ramen för sitt arbete hos tandläkarpraktiken beror på något annat än yrkesskicklighet och personliga kvaliteter. Redan detta talar, enligt tingsrätten, med betydande styrka mot att det föreligger ett berättigat arbetsgivarintresse.

I doktrin har anförts att konkurrensklausuler torde vara ovanliga för läkare och tandläkare som arbetar på privatkliniker, bland annat mot bakgrund av att det förefaller etiskt olämpligt att hindra sådan personal från att ”ta med sig” patienter (se Domeij s. 303). Även detta talar i någon mån mot konkurrensklausulens skälighet. Vid en sammantagen bedömning anser därför tingsrätten mot bakgrund av det ovan sagda att det inte förelegat något berättigat arbetsgivarintresse. Redan av denna anledning sträcker sig den aktuella konkurrensklausulen längre än vad som kan anses skäligt. Käromålet ska därför ogillas redan på den grunden.

Även om käromålet ska ogillas redan på den grund att det saknas ett berättigat arbetsgivarintresse konstaterar tingsrätten att även för det fall ett sådant hade förelegat så har det inte framkommit något som med betydande styrka talar för att tandläkaren kompenserats för konkurrensklausulen.

Käromålet ska därför ogillas.

Domen är överklagad till Arbetsdomstolen.