Försäkringskassan beslutade i november 2019 att bevilja en kvinna tre fjärdedels omvårdnadsbidrag för hennes dotter. Den då åttaåriga dottern har en grav dubbelsidig hörselnedsättning och selektiv mutism.

Förvaltningsrätten i Göteborg avslog kvinnans överklagande.

Domstolen ansåg att det framgick att dottern hade stora och dagliga behov av insatser från föräldrarna. Behoven bedömdes dock inte vara så stora som krävs för att omvårdnadsbidrag ska kunna beviljas. Att kvinnan tidigare beviljats fullt omvårdnadsbidrag för dottern saknade betydelse för bedömningen.

Kammarrätten i Göteborg gjorde en annan bedömning och beviljade kvinnan helt omvårdnadsbidrag för dottern.

Domstolen inledde med att konstatera att bestämmelserna om omvårdnadsbidrag ersatte den tidigare förmånen vårdbidrag. Kammarrätterna har beträffande vårdbidrag, med hänvisning till äldre avgöranden från Försäkringsöverdomstolen, ansett att barn med grav hörselnedsättning har rätt till sådant bidrag till dess barnet fyller 16 år. En skälighetsbedömning ska dock göras i varje enskilt fall.

Mot den bakgrunden ansåg kammarrätten att dotterns hörselnedsättning berättigade till helt omvårdnadsbidrag.

Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, upphäver nu kammarrättens dom och återförvisar målet dit för ny prövning.

I 22 kap. 3 och 4 §§ socialförsäkringsbalken finns bestämmelser om omvårdnadsbidrag. För helt omvårdnadsbidrag krävs att barnet har särskilt stora behov av omvårdnad och tillsyn på grund av funktionsnedsättning under minst sex månader. Enligt 22 kap. 5 § ska vid bedömningen bortses från de behov som en vårdnadshavare normalt ska tillgodose enligt föräldrabalken.

Enligt HFD ger utformningen av bestämmelserna i 22 kap. 3 och 4 §§ uttryck för att det är varje barns individuella behov som är avgörande för bedömningen. Dessutom framgår av förarbetena att rätten till omvårdnadsbidrag inte bör grundas på en diagnos, utan i stället fastställas på basis av de konsekvenser en funktionsnedsättning medför efter en individuell bedömning. I förarbetena uttalas vidare att det är det faktiska omvårdnadsbehovet som ska vara avgörande.

Mot den bakgrunden bedömer HFD att det alltid ska ske en individuell bedömning alldeles oavsett vilken typ av funktionsnedsättning det handlar om. Kammarrätten har inte gjort någon sådan individuell prövning. Underinstansens avgörande ska därför upphävas och målet återförvisas dit.