Skellefteå Industrihus beviljades 2012 frivillig skattskyldighet under uppförandeskede när bolaget skulle bygga en kontorsbyggnad. Bygget avbröts dock efter nästan ett år eftersom bolagets ekonomiska förutsättningar ändrats. Bolaget återbetalade i samband med det den ingående moms som bolaget gjort avdrag för enligt 9 kap. 11 § mervärdesskattelagen, ML.
Bestämmelsen innebär att skatten ska återbetalas om frivillig skattskyldighet upphör innan någon skattepliktig uthyrning eller annan upplåtelse kommit till stånd.
Bolaget begärde dock senare omprövning och begärde att få tillbaka den återbetalda skatten med hänvisning till ett avgörande från Kammarrätten i Göteborg. Enligt detta avgörande förelåg ingen återbetalningsskyldighet eftersom omständigheten att en planerad verksamhet aldrig påbörjas inte är att jämställa med en ändrad användning. Återbetalningsskyldigheten stred enligt bolaget också mot mervärdesskattedirektivet.
Skatteverket stod fast vid sitt beslut men Förvaltningsrätten i Umeå delade bolagets bedömning. ”Mot bakgrund av den tolkning som EU-domstolen gjort av de grundläggande principerna i mervärdesskattesystemet” kan bolaget inte vägras avdrag på grund av att verksamhetslokalen inte blev färdigställd, resonerade domstolen. En annan ordning skulle innebära att bolag som blivit frivilligt skattskyldiga under uppförandeskede behandlas annorlunda än bolag som är skattskyldiga på annan grund och upphör med sin verksamhet. Bolagets överklagande bifölls därför och avdrag medgavs för den ingående momsen om närmare en miljon kronor sammanlagt.
Kammarrätten i Sundsvall delade senare förvaltningsrättens bedömning och avslog Skatteverkets överklagande. Bolaget inträdde i systemet för frivillig skattskyldighet på ett korrekt sätt och det har inte förekommit missbruk eller bedrägeri, konstaterade kammarrätten. Bolaget kunde därför inte retroaktivt förlora sin skattskyldighet.
”Medlemsstaterna har möjlighet att med stöd av artikel 137 inskränka ’räckvidden’ av rätten att välja men kan däremot inte begränsa konsekvenserna av utövandet av denna rätt eller återkalla en avdragsrätt som redan har förvärvats”, menade kammarrätten. Justering av de avdrag som bolaget gjort för ingående moms kan därför endast göras med stöd av direktivets bestämmelser om jämkning. Att ett beslut om att inte påbörja en planerad verksamhet skulle medföra jämkning skulle innebära en inskränkning av avdragsrätten, enligt kammarrätten. Någon jämkning kan därför inte ske.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, beslutade senare att ta upp målet med prejudikatfrågan om 9 kap. 11 § ML strider mot EU-rätten eftersom den föreskriver återbetalning eller jämkning av ingående moms när frivillig skattskyldighet upphör i ett uppförandeskede, innan någon skattepliktig uthyrning kommit till stånd. Ett knappt år senare valde HFD att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen på det temat.
I förhandsavgörandet angav EU-domstolen bland annat att enbart den omständigheten att en beskattningsbar person, på grund av omständigheter utanför dennes kontrollsfär, inte har använt förvärvade varor och tjänster i samband med beskattade transaktioner inte ska leda till att avdragen för ingående skatt justeras.
Om den beskattningsbara personen däremot inte längre har för avsikt att använda förvärvade varor och tjänster så ska justering ske. Vidare förklarade EU-domstolen att om förvärven gäller en investeringsvara som inte börjat användas så är artikel 187 i mervärdesskattedirektivet inte tillämplig.
I artiklarna 187–191 finns bestämmelser om justering – korrigering – av avdrag avseende investeringsvaror. Enligt artikel 187 ska justeringen för fastigheter fördelas över som längst 20 år, vilket ska ske årligen. För justering av avdrag som avser annat än investeringsvaror gäller artiklarna 184–186. Artikel 186 ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning.
HFD konstaterar att när Skellefteå Industrihus valde att lägga ned byggprojektet så hade bolaget inte längre för avsikt att använda förvärven i en skattepliktig verksamhet. Bolagets förändrade avsikt utgör grund för att justera de tidigare medgivna avdragen för ingående skatt. Vidare kom förvärven aldrig till faktisk användning, varför artikel 187 inte är tillämplig.
I stället gäller artikel 186. Frågan i målet är därmed om 9 kap. 11 § ML befinner sig inom ramen för medlemsstaternas skönsmässiga utrymme enligt artikeln.
I den nationella bestämmelsen föreskrivs bland annat att jämkning ska ske vid ett enda tillfälle för hela återstoden av korrigeringstiden, den ingående skatten ska alltså inte fördelas ut över korrigeringstiden.
Eftersom artikel 187 inte är tillämplig saknas det bestämmelser i direktivet som reglerar för vilken period som korrigering ska ske. Till detta kommer att EU-domstolen i ett annat avgörande, Stichting Schoonzicht, C-791/18, godtog en nationell bestämmelse som innebar att hela den ingående skatten skulle återbetalas vid ett tillfälle.
Mot bakgrund av det anförda finner HFD att det får att kräva att hela den ingående skatten betala tillbaka i den aktuella situationen. Också i övrigt anses 9 kap. 11 § ML vara förenlig med EU-rätten.