Följande omständigheter uppfattade Göteborgs tingsrätt som ostridiga: Käranden, en 49-årig man, och svaranden, en 58-årig man, är bekanta med varandra sedan tidigare genom affärer. De är båda även bekanta med en tredje affärsman. Käranden har den 24 augusti 2021 genom två överföringar betalat in ett belopp om 374 060 kronor till ett bankgironummer tillhörande Intrum Sverige AB såsom betalning för 58-åringens skuld till Intrum.
Parterna är dock oense om denna betalning utgjort ett lån från käranden till 58-åringen eller om betalningen i stället skett på uppdrag av den tredje affärspartnern som betalning för dennes skuld till 58-åringen. Parterna är även oense om vilka eventuella villkor som överenskommits i samband med kärandens betalning.
Göteborgs tingsrätt, vars dom hovrätten nu fastställer, konstaterar att som en allmän princip gäller att den som i en rättegång kräver betalning på grund av påstådd försträckning (det vill säga lån) har att styrka sitt påstående (se rättsfallen ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 och ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64). I rättsfallet ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 uttalas emellertid att den principen inte tar sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan, men det råder oenighet om överföringen var en gåva eller försträckning.
I det fallet placerade Högsta domstolen bevisbördan på mottagaren, det vill säga på den som påstod att det var fråga om en benefik transaktion. Högsta domstolen framhöll bland annat att en sådan placering av bevisbördan minskar risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts. Motsvarande skäl angavs göra sig gällande också i fall då en överföring har skett av misstag.
Sammantaget ansåg tingsrätten att det var käranden som har bevisbördan för att överföringarna om 374 060 kronor utgjort ett penninglån. Beviskravet är det som normalt gäller i tvistemål, det vill säga 49-åringen har att styrka sina påståenden.
49-åringen berättade bland annat att han efter påstötningar från den tredje affärsmannen till slut gick med på att låna ut pengar till 58-åringen för att betala dennes skuld till Intrum. Enligt 49-åringen sade affärsmannen inte något om att det skulle ske en ekonomisk avräkning i samband med att 49-åringen lånade ut pengar till 58-åringen.
58-åringen bestred att han vid något tillfälle lånat pengar av, talat om att låna pengar av eller diskuterat påstådda lånevillkor med 49-åringen. Han har berättat att han bad den tredje affärsmannen om hjälp med att betala skulden till Intrum, eftersom denne hade en skuld till honom samt att han även hade en fordran på ersättning för styrelsearbete i ett gemensamt byggprojekt på Västkusten. Enligt 58-åringen så reglerade de 374 060 kronor som överfördes till Intrum således en skuld som affärsmannen hade till honom.
Tingsrätten ansåg att ingen av parternas version om parternas mellanhavanden i sig har försteg vad gäller trovärdighet eller tillförlitlighet. Omständigheterna runt överföringarna var inte heller sådana att de ger ett klart stöd för kärandens påstående om penninglån.
Mot kärandens berättelse står också de uppgifter som den tredje affärsmannen lämnat. Dennes uppgifter talar inte heller för att kärandens överföringar av pengar till Intrum utgjort ett penninglån mellan parterna. Inte heller den skriftliga bevisningen styrkte påståendet om penninglån.
Sammantaget ansåg tingsrätten att käranden inte förmått visa att hans överföringar om 374 060 kronor till Intrum utgjort ett penninglån till 57-åringen på sätt han påstått. Hans talan baserat på förstahandsgrunden skulle därför ogillas.
Käranden hade i andra hand gjort gällande att för det fall tingsrätten skulle finna att parterna inte ingått något låneavtal, så har de betalningar han gjort skett utan rättsgrund, varför han som ägare har rätt att återfå medlen. Inte heller detta höll tingsrätten med om varför käromålet ogillades.
Hovrätten för Västra Sverige fastställer domen.