Den 13 juni 2021 skadades arbetstagaren, som var anställd hos Tell Ölanda, vid ett fall från en plansilo på gården Stora Bjurum i samband med att gräset i plansilon skulle täckas med plast. Arbetstagaren föll cirka 4,5 meter ner till marken i den intilliggande plansilons betongplatta och orsakades omfattande frakturer. När olyckan inträffade fanns det inte något skyddsräcke eller annan skyddsanordning mot fall vid plansilon, vilket sannolikt hade förhindrat olyckan. Frågan är om Tell Ölanda på grund av arbetsmiljöbrott ska åläggas företagsbot.

Av 3 kap. 8 § brottsbalken framgår att den som av oaktsamhet orsakar annan person kroppsskada som inte är ringa döms för vållande till kroppsskada. Av 10 § i samma kapitel följer att om ett sådant brott har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall ska i stället dömas för arbetsmiljöbrott, 3 kap. 10 § brottsbalken.

Av 3 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen följer att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska därvid vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs.

Av 2 § Arbetsmiljöverkets föreskrifter, AFS 1981:14 – Skydd mot skada genom fall, framgår att arbete ska planeras, ordnas och bedrivas så att olycka genom fall förebyggs. Av 6 § framgår att hål, öppning och liknande på plats där någon uppehåller eller förflyttar sig under arbetet liksom yta där risk för genomtrampning kan finnas ska där det behövs ha skyddsanordning mot fall, t ex täckning, skyddsräcke eller avspärrning. Behovet av motsvarande skyddsanordning vid stup eller annan större nivåskillnad, där risk finns för skada genom fall, ska beaktas. Kan lämplig skyddsanordning inte användas ska annan skyddsåtgärd vidtas.

Av 147 § AFS 2021:1 – Arbetsplatsens utformning, framgår att arbetsplatser ska vara utformade så att risken för fall 1. till lägre nivå, 2. från samma nivå genom att man halkar eller snubblar, och 3. till bassänger, kar och liknande anordningar, vars innehåll innebär särskild fara, minimeras. Av 148 § framgår att plattformar, avsatser, trappor, balkonger, förbindelsebryggor, ramper, öppna bassänger eller kar, större nivåskillnader och liknande, samt öppningar i golv och väggar, ska normalt ha skyddsräcke, om de inte avgränsas av väggar.

Tell Ölanda gjorde i Skaraborgs tingsrätt gällande att det inte har kunnat användas någon lämplig skyddsanordning vid täckningsarbetet i plansilon (till skillnad från avtäckningsarbetet) och att den som haft skyddsansvaret hos Tell Ölanda har riskbedömt arbetsmomentet täckning och vidtagit lämpliga förebyggande åtgärder.

Tingsrätt hade svårt att godta att det just i fråga om plansilor skulle vara omöjligt att ta fram en lämplig skyddsanordning mot fallskador, varför fallrisken måste accepteras. Det var, enligt tingsrätten, uppenbart att även den som tagit del av en skriftlig instruktion kan ha otur och snubbla och falla.

Det hade genom vittnesförhören framkommit att det finns alternativa skyddsanordningar. Under alla omständigheter ansåg tingsrätten att det för det här arbetsmomentet var en otillräcklig åtgärd att ta fram skriftliga instruktioner och påminna en arbetstagare om att han ska vara försiktig.

Mot denna bakgrund bedömde tingsrätten att den som bar arbetsgivarens skyddsansvar av oaktsamhet hade åsidosatt vad som ålegat honom till förebyggande av olycksfall, genom att han trots känd fallrisk inte hade sett till att denna undanröjts genom att tillhandahålla en tillräcklig skyddsanordning mot fall. Tingsrätten bestämde företagsboten till 300 000 kronor.

Göta hovrätt konstaterar att arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för att minimera risken för olycksfall på en arbetsplats. Det finns dock inget absolut krav på särskild skyddsanordning vid den typ av arbete som nu är aktuellt och i 6 § Arbetsmiljöverkets föreskrift (AFS) 1981:14 – Skydd mot skada genom fall, anges att om lämplig skyddsanordning inte kan användas ska annan skyddsåtgärd vidtas.  

Den skyddsåtgärd som Tell Ölanda vidtagit är att ta fram skriftliga instruktioner om hur man skulle bete sig för att undvika fall vid såväl täckning som avtäckning av en plansilo att prata om detta inför arbetsmomentet.

I målet i hovrätten har mycket kommit att handla om möjligheten till lämpliga skyddsanordningar vid arbetet med täckning av gräset i en plansilo. Det anges visserligen i Svensk Standard, som riktar sig till tillverkare av plansilor och som är frivillig för dem att tillämpa, att väggarna i en plansilo ska förses med skyddsräcken men faktum kvarstår att sådana skyddsräcken, såvitt framkommit, inte finns på marknaden.

Det har i målet också framgått att det finns betydande skillnader i arbetet med att täcka en plansilo jämfört med att avtäcka en sådan. Vid täckningsarbetet arbetar många personer uppe på plansilon och behöver förflytta sig över hela ytan medan det vid avtäckning oftast bara är en person uppe på plansilon och som dessutom rör sig över en begränsad yta. Vid avtäckningsarbetet finns möjlighet till skyddsanordning i form av exempelvis skyddslina, vilket Tell Ölanda också använde sig av vid det arbetsmomentet. Ytterligare en skillnad är att täckningsarbete sker en gång per år och plansilo medan avtäckningsarbetet sker många gånger per år och plansilo.

När det gäller frågan om lämpliga skyddsanordningar vid täckningsarbetet har Tell Ölanda åberopat vittnesförhör med flera personer som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete vid lantbruk och arbete vid plansilos. Vittnena har samstämmigt uppgett att det dem veterligen inte finns några lämpliga skyddsanordningar vid arbetsmomentet täckning av en plansilo och de har även förklarat anledningarna till detta. De har redogjort för att skyddsräcken, såväl fasta som flyttbara, medför andra och sannolikt större risker för personskada vilka måste beaktas. Fasta räcken innebär risk för att de tunga maskinerna som ska packa gräset kör på räckena och därmed skadar siloväggen – vilket medför risk för ras och personskada – och risk för att maskinerna måste köra med en högre tyngdpunkt för att undvika att köra på räckena, vilket i sin tur innebär en risk för att maskinen välter på det ostadiga underlaget. Flyttbara räcken innebär enligt vittnena en större risk vid arbetet nära kanten med att sätta dit och flytta räckena än vad risken är vid själva täckningsarbetet utan räcken. Dessutom är det vid täckningsmomentet många personer som arbetar över hela ytan uppe i plansilon, vilket innebär att flyttbara räcken i praktiken inte är möjligt.

Att låta bli att toppfylla silon och på det sättet få resterande silovägg att utgöra en form av skyddsräcke kan enligt vittnena inte anses lämpligt då man förlorar enorma volymer gräs med en sådan åtgärd och även får sämre kvalitet på ensilaget eftersom maskinerna inte kan packa gräset ordentligt i kanterna.

Samtliga vittnen har även uppgett att de inte sett skyddsräcken på plansilor utom vid enstaka lantbruksgymnasieskolor. Flera vittnen har vidare uppgett att de inte sett skriftliga instruktioner angående täckningsarbete på plansilo på andra gårdar, att det visar på ett bra säkerhetstänk och att de inte ser vad arbetsgivaren skulle kunna göra ytterligare för att motverka risken för fallskada vid arbetsmomentet täckning.

Tell Ölanda har även åberopat ett utlåtande från Gröna arbetsgivare och Lantbrukarnas Riksförbund, vilket bekräftar vittnenas uppgifter.

Med hänsyn till vad som framkommit om täckningsarbetet vid en plansilo och om den skyddsåtgärd som Tell Ölanda har vidtagit i form av skriftliga instruktioner och muntliga genomgångar anser hovrätten vid en samlad bedömning att det inte är bevisat att ansvarig företrädare för Tell Ölanda har gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som bör föranleda ansvar enligt 3 kap. 8 § brottsbalken. Något arbetsmiljöbrott är således inte styrkt och talan om företagsbot ogillas.