Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Hovrätten stoppar utvisning för vapenbrott

En man som i tingsrätten utvisats för gott för ett grovt vapenbrott får stanna i Sverige. Hovrätten anser att det vapeninnehav som mannen döms för inte kan anses som ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 8 a kap. 4 § utlänningslagen. Det anses inte självklart att de senaste årens straffskärpningar för vapenbrott ska ge genomslag i utvisningsbeslut.

Mannen som är medborgare i Palestina dömdes av Uppsala tingsrätt till fyra års fängelse för grovt vapenbrott. Det beslutads att han skulle utvisas ur Sverige förbjudas att återvända hit.

Svea hovrätt konstaterar att tingsrättens dom innehåller en utförlig redogörelse för tillämpliga bestämmelser i utlänningslagen. Hovrätten ansluter sig till och hänvisar till den redogörelsen. När det gäller frågan om utvisning av en person som har status som flykting måste utlänningslagens regler dock tolkas och tillämpas i ljuset av 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll, i fortsättningen benämnd Genèvekonventionen (se t.ex. Ehrenkrona, Folkrättsliga hinder mot utvisning enligt utlänningslagen (1989:529) m. m., SvJT 1999 s. 5). Av betydelse för bedömningen är även EU:s s.k. skyddsgrundsdirektiv1.

Bestämmelsen i 8 a kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen, som föreskriver att en flykting får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna kvar i Sverige, har sin motsvarighet i art. 33 (2) i Genèvekonventionen och art.14.4 b) i skyddsgrundsdirektivet. En rimlig utgångspunkt vid tolkningen av rekvisitet synnerligen grovt brott är att det har väsentligen samma innebörd i alla dessa bestämmelser.

En annan utgångspunkt måste vara att rekvisitet i fråga är kvalificerat jämfört med motsvarande rekvisit som gäller för prövning av om en person är utesluten från att anse som flykting på grund av att han gjort sig skyldig till ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet (4 kap. 2 b § första stycket 2 utlänningslagen, som har sin motsvarighet i art. 1 F (b) i Genèvekonventionen och art. 12.2 b) i skyddsgrundsdirektivet). Sålunda kan en gärning som inte skulle anses som ett grovt brott enligt nyssnämnda bestämmelser inte gärna utgöra ett synnerligen grovt brott enligt 8 a kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen.

Som exempel på brott som kan anses som grova icke-politiska brott i Genève-konventionens mening har angetts bland annat mord, våldtäkt och väpnat rån.

I svensk rättspraxis har Högsta domstolen bedömt att försök till dråp var ett synnerligen grovt brott som kunde motivera utvisning av en flykting, medan motsatt bedöm-ning har gjorts beträffande grovt narkotikabrott (se rättsfallen NJA 1991 s. 203 och 1981 s. 1246; jfr även Migrationsöverdomstolens avgöranden MIG 2014:20, där grova narkotikabrott inte ansågs som synnerligen grova brott, MIG 2019:10, där könsstympning inte ansågs som grovt icke-politiskt brott, och MIG 2021:9, där våldtäkt ansågs utgöra ett synnerligen grovt brott).

För grovt vapenbrott är det föreskrivet fängelse i lägst fyra och högst sju år. Denna straffskala, särskilt det höga minimistraffet, talar för att brottet i fråga ska anses som synnerligen grovt. Som framgått kan den tillämpliga straffskalan dock inte anses vara ensamt utslagsgivande utan en helhetsbedömning av samtliga omständigheter måste göras (se även EU-domstolens dom den 13 september 2018, Shajin Ahmed, C-369-17 EU:C:2018:713).

I detta fall har det vapeninnehav som mannen döms för bestått endast i en mycket kortvarig befattning med vapnet där hans egen roll, såvitt framkommit, inte varit särskilt framträdande. Detta talar emot att gärningen ska anses som ett synnerligen grovt brott. Av betydelse för bedömningen är också att straffskalan för grovt vapenbrott har ändrats markant under senare år. Från vapenlagens tillkomst 1996 fram till hösten 2014 sträckte den sig från fängelse sex månader till fyra år, varefter den successivt har skärpts till den i dag gällande nivån som började gälla den 1 januari 2024 och då innebar en fördubbling av minimistraffet, från två till fyra års fängelse.

Det är, enligt hovrätten, inte självklart att denna betydande förändring av straffskalan i en enskild straffbestämmelse ska ges motsvarande genomslag vid tillämpningen av nyss berörda bestämmelser i utlänningslagen och de, sedan lång tid gällande, internationella (se t.ex. Europeiska stödkontoret för asylfrågors (EASO) rapport Ending International Protection: second edition 2021. överenskommelser som den lagens regler bygger på. Tvärtom kan det hävdas att det bör iakttas stor försiktighet innan man, utan att Genèvekonventionen ändrats, i dag utvisar en flykting på grund av en gärning som i går inte hade kunnat motivera en sådan rättsverkan, det vill säga att man inte låter en betydande straffskärpning i närtid få en helt utslagsgivande betydelse.

Mot denna bakgrund och vid en samlad bedömning finner hovrätten att det vapeninnehav som mannen döms för inte kan anses som ett sådant synnerligen grovt brott som avses i 8 a kap. 4 § utlänningslagen. Det innebär att det inte finns förutsättningar att utvisa honom. Utvisningsyrkandet ska därför avslås.

Ladda ner dokument

Namn Storlek Ladda hem

B16265-24.pdf

4 MB
Instans
Hovrätterna
Rättsområden
Brott mot samhället, Utvisning på grund av brott, Påföljd