Tre män i 35-årsåldern åtalades för obehörigt tillträde till skyddsobjekt enligt 7 § 1 st och 30 § 1 st 1 men skyddslagen (2010:305) i sin lydelse före den 1 januari 2020. Enligt åtalet hade de gemensamt och i samråd den 4 november 2018 obehörigen inträngt på försvarsmaktens anläggning i BIE Katrineholms kommun, som är ett skyddsobjekt.
Männen erkände att de varit på platsen men förnekade inträngande och att gärningen skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Anläggningen utgör en del i Sveriges fasta försvar och har betydelse för Sveriges säkerhet. Skyddsobjektet omfattas av tillträdes-, avbildnings- och fotoförbud.
Åklagaren pekade på att skyddsobjektet var tydligt skyltat med gula skyltar av den typ som skyddsobjekt ska vara skyltade med så att det för alla som närmar sig objektet står klart att det rör sig om ett skyddsobjekt och att tillträde är straffbart. Vid den så kallade entrén fanns skyltar. På de två stängsel som omgav anläggningens två delar fanns skyltar var tjugofemte meter.
Vid den aktuella tidpunkten upptäcktes sex personer i anslutning till anläggningen. Tre av personerna, de tilltalade, tog sig in på anläggningen. De övriga tre har inte identifierats. Dessa tre avlägsnade sig tydligen när de hade läst på skyltarna att det rörde sig om ett skyddsobjekt och att tillträdesförbud gällde; de valde att ta intryck av vad som angavs på skyltarna. Av foton från övervakningskamera framgår att de tilltalade såg skyltarna vid entrén. Två av männen uppehöll sig ändå på området cirka 90 minuter, den tredje tilltalade under kortare tid.
Nyköpings tingsrätt konstaterade att de tilltalades uppgift att de inte såg några skyltar, varken vid entrén eller på stängslen, är så osannolik att den kan lämnas utan avseende. De tilltalade måste, genom att de såg skyltarna, ha insett att anläggningen var ett skyddsobjekt och att tillträde var förbjudet. Det ansågs därmed styrkt att de begick gärningen med uppsåt.
Den risk för skada avseende totalförsvaret som gärningen orsakade var dock, menade rätten, mycket begränsad. Gärningen var ändå inte ringa; obehörigt tillträde till skyddsobjekt är en gärning som endast i sällsynta undantagsfall är så bagatellartad att den är ringa. Se prop. 2017/18:102 s. 33.
Männen dämdes till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 2 månader ha dömts ut.
Svea hovrätt hänvisar till de förarbetsuttalanden som tingsrätten har redogjort för i sin dom enligt vilka brottstypen olovligt tillträde till skyddsobjekt talar för en presumtion för fängelse (se även prop. 2017/18:102 s. 48 f.).
Att de tilltalade under en inte obetydlig tid befunnit sig inom skyddsområdet, låt vara att en av dem befunnit sig där under kortare tid än de båda andra, talar i och för sig med viss styrka för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Det som har framkommit om omständigheterna i övrigt vid brottet och brottslighetens karaktär innebär emellertid inte att det är uteslutet att välja någon annan påföljd än fängelse, under förutsättning att en sådan påföljd ges tillräcklig skärpa.
Med beaktande av detta anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att det i och för sig finns förutsättningar att döma de tilltalade till villkorlig dom och samhällstjänst. Även i övrigt är förutsättningarna för den påföljden uppfyllda för var och en av de tilltalade.
Men den långa handläggningstiden gynnar de tilltalade. Det brott som de döms för begicks i november år 2018, det vill säga för drygt fyra år sedan. Det får anses ha förflutit en ovanligt lång tid sedan brottet begicks. Detta bör i någon mån beaktas vid påföljdsbestämningen. Därtill beaktar hovrätten att den totala handläggningstiden i hovrätten, som avdelningen i det här målet själva bär skulden till, har uppgått till drygt två år och att det under den tiden har varit ett stillestånd i handläggningen i drygt ett år och åtta månader.
Hovrätten kritiserar sig själva så här: ”En så lång handläggningstid – som inte till någon del har berott på de tilltalade – är inte acceptabel och innebär, sett till handläggningen som helhet, att de tilltalades rätt till prövning inom skälig tid har kränkts (jfr NJA 2021 s. 820)”.
Dessa förhållanden ger i sig inte anledning att välja någon annan påföljd men bör beaktas på så sätt att det antal timmar som den villkorliga domen förenas med sätts ned, liksom tiden för det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd.
Tingsrättens dom ska därför ändras på så sätt att antalet timmar samhällstjänst bestäms till 50 och alternativstraffet till fängelse i en månad för var och en av de tilltalade.
Högsta domstolen väljer att inte pröva målet.