Den 7 november 2020 föll en 14 kilo tung järnmeteorit ner på en fastighet i västra Uppland. Två geologer hittade meteoriten den 5 december 2020 och lämnade senare in den till Naturhistoriska riksmuseet. Efter att fastighetsägaren, genom sitt bolag, hade väckt talan om bättre rätt vid Uppsala tingsrätt fann tingsrätten att meteoriten inte blivit en del av den fastighet som den fallit på utan var lös egendom utan ägare och att äganderätten därför hade tillfallit upphittarna.
Argumentationen i målet har till stor del kretsat kring frågan om en upphittare med stöd av allemansrätten kan bli ägare till en meteorit, men det var en fråga som tingsrätten besvarade nekande. Allemansrätten innefattar en rätt att tillägna sig vissa naturprodukter som till exempel svamp och bär. En meteorit utgör dock inte en del av fastigheten och har inte heller något egentlige samband med denna och utgör enligt tingsrätten inte heller en sådan naturprodukt som var och en får plocka på grund av allemansrättslig sedvänja.
Egendom som inte ägs av någon kan som utgångspunkt tas om hand av vem som helst och blir då upphittarens egendom genom ockupation. Äganderätten uppkommer här när föremålet tas i besittning – och för att fastighetsägaren ska kunna hävda äganderätt till meteoriten krävs det i princip att meteoriten kommit i bolagets besittning.
Varken fastighetsägaren eller bolaget har placerat meteoriten på fastigheten eller ens känt till att den funnits där. ”En förhoppning att en meteorit fallit på en fastighet man äger eller förvaltar och en ungefärlig uppfattning om var den i så fall landat är inte tillräckligt för att uppfylla kraven för ett besittningstagande”, betonade tingsrätten.
Meteoriten hade därför inte varit i vare sig fastighetsägarens eller någon annans besittning och det har enligt tingsrätten i och med detta stått geologerna fritt att ta den i sin besittning och få äganderätt i kraft av ockupation.
Svea hovrätt anser till att börja med i likhet med tingsrätten att det saknas lagstiftning i svensk rätt som särskilt reglerar äganderätten till meteoriter eller på annat sätt rör den rättsliga definitionen av meteoriter. Hovrätten anser inte heller att det finns ett sedvanerättsligt stöd för upphittare att tillägna sig meteoriter.
Fast egendom definieras i 1 kap. 1 § jordabalken. Enligt bestämmelsen är fast egendom jord. Begreppet jord är att förstå i vidsträckt bemärkelse och som alla delar av jordytan, oavsett om den består av matjord, lera, sten, grus eller annat samt oavsett om jordytan utgörs av torr mark eller täcks av vatten (se prop. 1966:24 s. 58).
Även sten, grus och annat som ligger lätt åtkomligt på jordytan är normalt att betrakta som del av fast egendom – oavsett om egendomen hamnat där nyligen eller för viss tid sedan. Fast egendom som på grund av naturkrafter förflyttas från en fastighet till en annan torde också under normala förhållanden framgent anses tillhöriga den sistnämnda fastigheten, som till exempel i fråga om en sten som genom skred rullar från en fastighet till en annan.
Den i målet aktuella meteoriten är ostridigt huvudsakligen gjord av järn. Det har alltså inte framkommit att meteoriten skulle vara gjord av något ämne som inte över huvud taget förekommer naturligt i jordytan. I sammanhanget kan konstateras att hovrätten uppfattat det som ostridigt i målet att meteoriten efter nedslaget, utan mänsklig påverkan, så småningom skulle påverkas av yttre faktorer i betydande utsträckning.
Det ligger redan med anledning av det sagda enligt hovrätten nära till hands att betrakta en meteorit, oavsett om den består av järn, sten eller annat, som en del av jordytan och således som fast egendom, förutsatt att det inte finns stöd för någon annan tolkning av jordabalken i lag eller praxis eller att andra starka skäl talar mot det.
I målet har också framförts att det skulle vara till fördel för vetenskapen och därigenom allmänheten om meteoriter betraktades som lös egendom som tillfaller upphittaren, eftersom detta skulle öka chansen att meteoriten görs tillgänglig för forskning. Det finns enligt hovrätten anledning att vara försiktig vid bedömningen av vilka effekter uppdelningen i olika egendomsslag får i aktuellt avseende. Denna typ av överväganden görs i allmänhet bäst inom ramen för ett lagstiftningsarbete med sedvanligt remissförfarande. Under alla förhållanden har det inte framkommit att det skulle vara till någon uppenbar nackdel för allmänna ändamål att kategorisera nedslagna meteoriter som fast egendom.
Sammanfattningsvis gör hovrätten bedömningen att meteoriten när den påträffades utgjorde fast egendom tillhörig fastigheten och att äganderätten till den således som utgångspunkt har tillkommit fastighetsägaren redan genom det förhållandet att meteoriten slagit ned på fastigheten. Meteoriten kunde därmed inte heller tillfalla upphittarna med stöd av lagen (1938:121) om hittegods.
Har då upphittarna bättre rätt till meteoriten trots att den varit en del av fastighetsägarens fasta egendom? I likhet med tingsrätten anser hovrätten vidare att det inte finns någon praxis eller sedvänja utöver allemansrätten som ger var och en rätt att tillägna sig annan tillhörig fast egendom i form av en meteorit på det sätt som upphittarna har gjort.
Upphittarna har heller inte bättre rätt till meteoriten på grund av något avtalsförhållande mellan dem och fastighetsägaren. En tillförordnad hovrättsassessor är skiljaktig och vill fastställa tingsrättens domslut. Han menar att det finns en sedvana som innebär en rätt för upphittaren att förvärva en meteorit som denne påträffar i naturen genom att ta den i besittning.
Nu meddelar Högsta domstolen prövningstillstånd och ska pröva vem som har bättre rätt till meteoriten – upphittarna eller fastighetsägaren?