Regeringen beslutade i mars 2022 att bevilja Jokkmokk Iron Mines AB bearbetningskoncession för en gruva i Kallak i Jokkmokks kommun. Bergmästaren hade dessförinnan hänskjutit ärendet till regeringen för prövningen.
Gruvan ligger inom eller i närheten av Jåhkågasska tjielldes och Sirges samebys renskötselområden samt ca 34 km från världsarvet Laponia.
I sitt beslut konstaterade regeringen att koncessionsområdet är av riksintresse för både rennäringen samt för fyndigheter av värdefulla ämnen och material. Man bedömde även att det inte skulle gå att bedriva rennäring och mineralutvinning parallellt. Samtidigt ansågs den sökta gruvverksamheten innebära betydande samhällsekonomiskt positiva effekter.
Sammantaget bedömde regeringen att riksintresset för värdefulla ämnen och material skulle ges företräde framför rennäringen. Genom att bearbetningskoncessionen förenades med vissa villkor ansåg regeringen att samebyarnas möjligheter att bedriva renskötsel inte omintetgörs.
Samebyarna, Svenska Naturskyddsföreningen samt naturskyddsföreningarna i Norrbottens län och i Jokkmokk har ansökt om rättsprövning av regeringens beslut och yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, ska upphäva beslutet.
Sökandena har för det första anfört att beslutet strider mot objektivitetsprincipen och att det förelegat jäv vid handläggningen. Detta mot bakgrund av dåvarande näringsministerns uttalanden i media om sin syn på gruvor och om opartiskhet. Man har även pekat på att en departementssekreterare som handlagt ärendet tidigare deltagit i handläggningen av Sveriges geologiska undersöknings, SGU, beslut att peka ut Kallak som ett område av riksintresse.
HFD bedömer att den tidigare ministerns uttalanden inte har varit avsedda att föregripa den prövning som regeringen har gjort. Uttalandena får i stället anses ha syftat till att ge uttryck för partipolitiska åsikter. Vad sedan gäller jävsinvändningen beträffande departementssekreteraren konstaterar domstolen att SGU:s utpekandebeslut endast utgör ett anspråk på riksintresse som inte kan överprövas av regeringen.
Sammantaget bedömer HFD att beslutet inte strider mot objektivitetsprincipen eller att det har förelegat jäv.
Sökandena har vidare gjort gällande att regeringen har begränsat prövningen på ett felaktigt sätt genom att inte beakta malmtransporterna till och från gruvan. HFD anser dock att prövningen har avgränsats på ett sätt som är förenligt med miljöbalkens bestämmelser.
Det påstås även av sökandena att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig, särskilt vad gäller påverkan på miljökvalitetsnormer för vatten, icke-försämringskravet för vatten, vattenhanteringen, trafiksituationen och påverkan på skyddade arter samt världsarvet Laponia.
HFD hänvisar till miljöbalkens förarbeten där det framgår att vad som ska ingå i en miljökonsekvensbeskrivning får avgöras från fall till fall. Det ska även, enligt förarbetena, tas hänsyn till att det vid en koncessionsansökan inte kan avgöras i detalj hur verksamheten ska se ut. Vidare framgår att de allmänna hänsynsreglerna och bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken inte ska iakttas vid koncessionsprövningen utan först i samband med en eventuell prövning av miljötillståndsansökan.
Sammantaget bedömer HFD att miljökonsekvensbeskrivningen kan godtas. Domstolen bedömer vidare att regeringen har haft fog för sin bedömning att det aktuella området är av riksintresse för fyndigheter av värdefulla ämnen och material.
Avslutningsvis prövar HFD om den intresseavvägning som regeringen har gjort strider mot avvägningsbestämmelsen i 3 kap. 10 § miljöbalken.
Domstolen konstaterar att bestämmelsen allmänt sett ger ett relativt stort bedömningsutrymme i ärenden om bearbetningskoncession. Samtidigt är utrymmet inte större ”än att bedömningen faller så ut att den samiska kulturen – i förevarande fall möjligheten att bedriva renskötsel – garanteras fortlevnad”.
Den planerade gruvetableringen kommer att innebära att Jåhkågasska tjiellde sameby delas i två delar och att två av samebyns flyttleder genom området omintetgörs. Det kommer inte kunna genomföras traditionella flyttningar av renar och renens så kallade fria stövning inom området kommer att omintetgöras. I praktiken innebär etableringen att samebyn förlorar tillgången till samtliga vinterbetesområden nedanför det planerade gruvområdet då flyttlederna skärs av.
Samebyn skulle inte heller kunna hålla samma renantal som i dagsläget och den största delen av aktiva renskötare skulle tvingas uppföra med sin verksamhet, vilket äventyrar den samiska kulturens fortlevnad.
I sitt yttrande till HFD har regeringen uppgett att utgångspunkten i beslutet är att berörda samebyar inte tvingas att upphöra med sin renskötselverksamhet. Regeringen framhåller att det uppställs ett flertal villkor till skydd för rennäringen och att det tagits hänsyn till såväl grundlag som internationell rätt.
Enligt HFD går det inte i detta skede av processen att slå fast att samebyarna kommer att tvingas upphöra att bedriva renskötsel till följd av gruvetableringen. Det går inte heller att dra slutsatsen att koncessionsbeslutet medför konsekvenser för Laponias världsarvsstatus.
Mot bakgrund av detta anser domstolen att regeringens faktaunderlag inte har sådana brister att det klandrade beslutet ska upphävas på den grunden. Vidare har det inte framkommit att regeringen har överskridit det bedömningsutrymme som framgår av 3 kap. 10 § miljöbalken.
Sammantaget finner alltså HFD att regeringens beslut ska stå fast.