En kvinna anlitade inför försäljningen av en fastighet ett städbolag för flyttstädning av bostaden. Bolaget utförde flyttstädningen, men efter att köparna tillträtt fastigheten upptäcktes en vattenskada under golvet i anslutning till tröskeln mellan badrummet och vardagsrummet på husets entréplan. Köparna reklamerade felet till säljarna och de kom sedan överens i en förlikning.
Kvinnan stämde sedan städbolaget och krävde 70 000 kronor i skadestånd. Bolagets personal hade vållat vattenskadan och bolaget var därför skyldigt att ersätta kvinnan för hennes skada, ansåg hon.
Parterna var i tingsrätten överens om att en vattenskada uppstått på den aktuella platsen och att badrummet hade vissa brister bestående i att fallet låg mot tröskeln i stället för mot golvbrunnen och att tätskiktet inte var tillräckligt högt uppvikt mot tröskeln. Det tingsrätten behövde ta ställning till var när skadan uppstått och på vilket sätt – samt om skadan uppgått till det yrkade beloppet.
Domstolen ansåg att kvinnan genom den utredning som presenterats hade lyckats bevisa att skadan uppstått när bolaget utförde städningen. Konsumenttjänstlagens presumtionsansvar aktualiserades därför – och bolaget hade i och med det att visa att skadan inte berott på försummelse för att undgå skadeståndsskyldighet.
Utredningen visade att skadan uppkommit då vatten kommit utifrån och trängt in vid eller omkring tröskeln mellan badrum och vardagsrum. Det var dock inte utrett från vilket rum vattnet kommit – och det gick i och med detta inte att säga om bristerna i badrummet inverkat på skadan. Oklarheten i detta avseende skulle i och med presumtionsansvaret falla tillbaka på näringsidkaren och slutsatsen blev att bolaget inte hade lyckats motbevisa försummelse på sin sida och därmed var ersättningsskyldig för vattenskadan.
När det gällde skadeståndets storlek hade kvinnan dock främst åberopat förlikningsavtalet med fastighetens köpare. Detta var dock ointressant i sammanhanget och det som behövde klarläggas var vad det kostat att åtgärda vattenskadan. De skadeutredningar som lagts fram i tvisten innehöll inga preciserade uppgifter om skadans omfattning eller hur den ska åtgärdas och det hade inte heller presenterats något kostnadsförslag. Det var i och med detta oklart i vilken utsträckning förlikningslikviden syftade till att åtgärda vattenskadan – och i vilken utsträckning den syftat till att åtgärda de brister som redan fanns i badrummet.
Tingsrättens sammantagna slutsats var att det inte utifrån kvinnans åberopade bevisning var möjligt att avgöra skadans storlek. Att ordna fram sådan bevisning hade inte varit förenat med särskilda svårigheter och tingsrätten ansåg sig därför förhindrad att göra en skälighetsbedömning av skadeståndsbeloppet i enlighet med 35 kap. 5 § rättegångsbalken.
Konsekvensen blev att käromålet i stället ogillades samtidigt som kvinnan ålades att betala närmare 60 000 kronor för bolagets rättegångskostnad. Tingsrättens bedömning var att kvinnan skulle ses som tappande part trots att bolaget i och för sig ansetts ansvarigt för skadan.
Kvinnan överklagade men Hovrätten för Nedre Norrland ansåg inte att det fanns skäl att meddela prövningstillstånd i tvisten.
Högsta domstolen, HD, ändrar nu underinstansens beslut och meddelar prövningstillstånd i hovrätten.
Målet aktualiserar bland annat frågan om tillämplighet av 35 kap. 5 § rättegångsbalken och det är en fråga som inte har belysts tillräckligt i rättspraxis. Det är därför av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt, konstaterar HD.