Det var i maj 2020 som ett vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm som drivs av det privata vårdföretaget Attendo i en artikel i Expressen slog larm om missförhållanden med koppling till den pågående pandemin. Vårdbiträdet ansåg bland annat att åtgärder som kunnat begränsa smittan på boendet inte vidtogs och att den ansträngda bemanningen gjorde det omöjligt att hålla isär smittade och friska.
En dryg vecka efter att artikeln publicerats kallades vårdbiträdet till ett möte, som hon spelade in med sin mobiltelefon. Med på det 90 minuter långt mötet fanns äldreboendets verksamhetschef, Attendos regionchef samt en HR-specialist. Mötet avslutades med att vårdbiträdet fick en skriftlig erinran för illojalt uppträdande mot Attendo i form av ”falska yttranden” som skadat bolaget. I erinran angavs det även att arbetsgivaren uppfattade vårdbiträdets agerande som mittskötsamhet i förhållande till anställningsavtalet och inte skulle acceptera att agerandet fortsatte.
Regionchefen och HR-specialisten, som är den som undertecknat erinran, fälldes i Attunda tingsrätt för brott mot lagen om meddelarskydd.
Lagen i fråga tillkom 2017, med anledning av att en allt större del av den offentligt finansierade verksamheten inom välfärdssektorn bedrivs i privat regi. Genom lagen har bland annat anställda i enskild verksamhet inom vård, skola och omsorg samma rätt som offentligt anställda att lämna uppgifter om verksamheten till medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, så länge verksamheten till någon del är offentligt finansierad och bedrivs yrkesmässigt.
Lagen ger alltså vissa anställda inom den privata sektorn ett meddelarskydd – och ställer upp motsvarande efterforsknings- och repressalieförbud för verksamhetsutövaren. Arbetsgivaren får därmed inte ingripa mot den som lämnat uppgifter till medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Det finns i och för sig ingenting i den skriftliga erinran som anger att den upprättats med anledning av de uppgifter som vårdbiträdet lämnat till Expressen. Under det inspelade mötet påpekas det dock vid flera tillfällen att vårdbiträdet gjort osanna uttalanden i media som skadat företaget och att hennes agerande därmed varit illojalt – något som också svarar mot formuleringen i den skriftliga erinran.
Tingsrättens slutsats var också att erinran meddelats med anledning av de upplevda brister i verksamheten som vårdbiträdet påtalat för Expressen. Erinran måste samtidigt ses som en sådan negativ åtgärd som utgör ett ingripande i strid med repressalieförbudet.
Verksamhetschefen har av allt att döma inte i förväg varit införstådd med att vårdbiträdet under mötet skulle få en erinran, utan har trott att det var hennes påståenden i sak som skulle diskuteras på mötet. Hon har heller inte deltagit aktivt i diskussionen när erinran kommit på tal. Även om verksamhetschefen på handlingen skriftligen intygat att vårdbiträdet vägrat ta emot erinran ska hon enligt tingsrätten inte anses ha medverkat i sådan utsträckning att det når upp till en straffbar nivå – och hon har heller inte handlat med uppsåt.
Motsvarande kan dock inte sägas om regionchefen eller HR-specialisten. Regionchefen har varit den med högst befattning och utredningen talar för att det är hon som varit ansvarig för beslutet om erinran. HR-specialisten har i sin tur varit drivande under mötet när det gäller frågorna om uttalanden i media och erinran – och det är också han som undertecknat erinran. Dessa båda befattningshavare ska enligt tingsrätten också tillsammans och i samförstånd anses ha ingripit mot vårdbiträdet på ett sätt som utgjort en disciplinåtgärd eller liknande.
Tingsrätten hänvisade i sin bedömning av hur erinran ska klassificeras till praxis från Arbetsdomstolen, där innehåll och formulering ansetts avgörande. Erinran har enligt tingsrätten getts en förhållandevis skarp formulering där vårdbiträdet på goda grunder kunnat uppfatta det som att hennes anställning stod på spel om hon fortsatte att utnyttja sin yttrandefrihet. Vilka som närvarat på mötet och hur mötet tidigt riktats in på vårdbiträdets ”osanna och illojala uttalanden i media” bidrar också till intrycket.
Attendos regionchef dömdes i likhet med HR-specialisten till 80 dagsböter, motsvarande närmare 80 000 respektive drygt 30 000 kronor.
Vårdbiträdet har visserligen utsatts för en allvarlig kränkning, men tillerkändes genom domen inget skadestånd. Gärningen har nämligen begåtts i tjänsten och det är då i regel arbetsgivaren som blir skadeståndsskyldig enligt reglerna om prinicipalansvar. Det har i och för sig handlat om en uppsåtlig kränkning av yttrandefriheten men utifrån omständigheterna kan det sammantaget inte anses föreligga sådana synnerliga skäl som krävs för personlig skadeståndsskyldighet, enligt en enig tingsrätt.
De två dömda kvinnorna överklagade till Svea hovrätt som fastställde domen. Hovrätten gjorde inga andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort om vad som förekommit vid det aktuella mötet och angående upprättandet av den skriftliga erinran som presenterades för visselblåsaren vid det mötet.
På de skäl som tingsrätten angav fann även hovrätten att lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter var tillämplig på företaget Attendos verksamhet vid Sabbatsbergsbyn, att de båda dömdas agerade som verksamhetsutövare i den mening som anges i den lagen och att den skriftliga erinran gavs åtminstone delvis med anledning av visselblåsarens yttranden till Expressen om av henne upplevda brister i företagets vårdverksamhet. De två har alltså, tillsammans och i samförstånd, brutit mot repressalieförbudet i 4 § första stycket 2 i lagen om meddelarskydd.
Som tingsrätten har anfört omfattas detta av kvinnornas uppsåt. Frågan är då om erinran som lämnats visselblåsaren, som åklagaren har påstått, utgjort en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd vilket är en förutsättning för straffbarhet.
I sistnämnda fråga anslöt sig hovrätten i huvudsak till tingsrättens bedömning. Det tillades ett företags rutiner för allvarliga förseelser har betydelse vid denna bedömning. Det kan därvid noteras att ett vittne i sitt vittnesförhör uppgett att det normalt är verksamhetschefen som delar ut en erinran, men att regionchefen deltar, i allvarligare fall.
Visserligen kan regionchefens närvaro också ha motiverats av att hon haft tidigare kontakter med visselblåsaren om de upplevda bristerna i verksamheten, men chefen har också deltagit i upprättandet av den skriftliga erinran och företrätt arbetsgivaren i denna fråga vid mötet. Däremot ansåg hovrätten, till skillnad från tingsrätten, att den omständigheten att åtgärden syftat till att visselblåsaren inte skulle kunna göra bruk av sin yttrandefrihet inte kan beaktas särskilt vid nu aktuell bedömning eftersom detta generellt är fallet vid åtgärder som företas i strid mot repressalieförbudet, dvs. inte endast de som är straffbara.
Sammantaget fann hovrätten att det varit fråga om en sådan bestraffningsåtgärd att den skriftliga erinran i vart fall är att anse som en med disciplinåtgärd liknande åtgärd. Som tingsrätten funnit omfattas detta av de åtalades uppsåt.
De tilltalade skulle därför dömas i enlighet med åtalet och påföljden ska bestämmas till böter. Hovrätten fann inte skäl att sänka antalet dagsböter för någon av dem.
Högsta domstolen, HD, konstaterar inledningsvis att lagen om meddelarskydd tillkom för att skydda meddelare i enskilda verksamheten som till någon del är offentligt finansierad. Syftet var att i sådana verksamheter åstadkomma ett skydd som motsvarar det i grundlagen. Förarbetena till grundlagarna har alltså relevans även för tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen om meddelarskydd.
Inom arbetsrätten är synen på repressalier mer nyanserad eftersom det inom arbetsrätten finns ett behov av att kunna använda varning som ett led i en möjlig kommande uppsägning av arbetstagaren. De syften som ligger bakom den arbetsrättsliga regleringen är dock inte av direkt betydelse för avgränsningen av straffbarheten för meddelarskyddets repressalieförbud, eftersom andra hänsyn gör sig gällande.
HD konstaterar att en varning som en arbetsgivare ger en anställd för att han eller hon använt sin meddelarfrihet kan innebära att arbetsgivaren gör sig skyldig till en straffbar åtgärd. För att varningen ska vara straffbar krävs dock att den ”ger uttryck för att arbetsgivaren ser allvarligt på den anställdes bruk av sin meddelarfrihet och har ett påfallande skarpt budskap”.
Domstolen fortsätter: ”Att arbetsgivaren anger att den anställdes bruk av sin meddelarfrihet innebär att den anställde begått allvarliga fel och hotar med ingripande åtgärder om den anställde fortsätter att bruka sin meddelarfrihet medför typiskt sett att det är fråga om meddelande av en disciplinpåföljd.”
Andra omständigheter som kan få betydelse är om meddelandet ges skriftligen, dokumenteras och sparas eller ges av en högre chef.
I det aktuella fallet framgår av erinran att vårdbiträdet brutit mot sina skyldigheter i anställningsavtalet genom illojalitet på grund av vissa falska yttranden, att detta skadat Attendo, att företaget uppfattade det inträffade som misskötsamhet i förhållande till avtalet och att företaget inte skulle acceptera att hon fortsatte att agera på detta sätt.
Vidare uttalades att företaget såg mycket allvarligt på det inträffade, att arbetsgivaren förväntade sig att hennes agerande inte skulle upprepas och att företaget i detta sammanhang erinrade om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kunde leda till uppsägning eller avskedande.
HD anser att det är fråga om en otillåten varning. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Två skiljaktiga justitieråd anser dock att cheferna ska frikännas från ansvar.