Klåvbens AB:s fastighetsskatt för inkomståren 2011–2016 har fastställts enligt lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt (FSL) och lagen (2006:2) om fastighetsskatt avseende vissa elproduktionsenheter. Skattesatsen för vattenkraftverk uppgick de aktuella åren till 2,8 procent av taxeringsvärdet.
Andra produktionsenheter beskattades under dessa år med 0,5 procent eller i fråga om vindkraftverk, med 0,2 procent av taxeringsvärdet. Klåvbens AB överklagade Skatteverkets grundläggande beslut om årlig beskattning och yrkade att den statliga fastighetsskatten på bolagets vattenkraftverk sätts ned till 0,5 procent av de sammanlagda taxeringsvärdena för beskattningsåren 2011–2016.
Bolaget konstaterar att all el som produceras i Sverige för kommersiell distribution säljs på samma gränsöverskridande marknadsplats till samma pris. Således verkar bolaget inom en avgränsad marknad och har tydliga konkurrenter inom denna gränsöverskridande marknad. Fastighetsskatten på vattenkraft utgör ett otillåtet statsstöd då lagen ger en skattefördel åt andra producenter än vattenkraftsproducenter.
Denna selektiva fördel är omotiverad och oproportionerlig. Det selektiva stödet har inte anmälts till kommissionen av den svenska regeringen och det är klart att det inte faller inom någon av de accepterade klasserna av godkänt stöd.
Bolaget menade också att fastighetsskatten strider mot den fria rörligheten och etableringsfriheten inom EU.
Förvaltningsrätten i Växjö konstaterade att Kammarrätten i Stockholm i mål 5354-17 m.fl. avseende Fortum Sverige AB fann att den direkta effekten av EU-reglerna om statsstöd inte kunde åberopas för att sänka fastighetsskatten för taxeringsenheter med vattenkraftverk (jfr Streekgewest, C-174/02, Banks, C-390/98, Air Liquide, C-393/04 och C-41/05, Distribution Casino France, C-266/04). Efter att Högsta förvaltningsdomstolen nekade prövningstillstånd har kammarrättens dom vunnit laga kraft. Förvaltningsrätten fann därför inte skäl att i förevarande mål göra en annan bedömning än den kammarrätten gjort.
När det gällde etableringsfriheten fann förvaltningsrätten att fastighetskatten varken inneburit ett förbud eller annars gjort det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapens medborgare att bedriva vattenkraftverk på ett sätt som kan anses utgöra hinder mot etableringsfriheten. Fastighetsskatten på vattenkraftverk utgör därmed inte heller ett icke diskriminerande hinder mot etableringsfriheten.
Förvaltningsrätten ansåg sammantaget att bolaget inte har framfört omständigheter som innebär att fastighetsskatten strider mot den fria rörligheten och etableringsfriheten inom EU. Överklagandet avslogs.
Kammarrätten i Jönköping börjar med att säga nej till att inhämta förhandsavgörande. Närdet gäller frågan om otillåtet statsstöd säger domstolen att av artikel 107.1 i EUF-fördraget framgår att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Av artikel 108.3 följer att medlemsstaterna är skyldiga att anmäla stödåtgärder till kommissionen.
Stödåtgärden får inte genomföras innan kommissionens granskning har lett till ett slutgiltigt beslut. Enligt EU-domstolens praxis har artikel 108.3 i EUF-fördraget getts direkt effekt.
Enligt praxis från EU-domstolen finns dock en begränsning i möjligheten att åberopa direkt effekt i fråga om skattebestämmelser (jfr bl.a. Streekgewest, C-174/02, p. 25–29 och Air Liquide, C-393/04 och C-41/05, p. 46). Kommissionen har i meddelande (Kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd, EUT 2009/C 085/01, p. 74) angett följande.
Enligt gemenskapsdomstolarnas rättspraxis kan skattskyldiga hänvisa till genomförandeförbudet endast om deras egen skatt är en integrerad del av den olagliga statliga stödåtgärden.
Detta är fallet om skatteintäkterna enligt nationella bestämmelser helt och hållet avsätts för att finansiera det olagliga statliga stödet och direkt påverkar det stödbelopp som beviljats i strid med fördraget.
Bolaget har anfört att den högre skattesatsen för vattenkraftverk har inneburit en fördel för övriga elkraftsproducenter som har erlagt fastighetsskatt enligt normalskattesatsen eller lägre. Det står emellertid klart att den högre skattesatsen för vattenkraftverk motiverades av statsfinansiella skäl och att skatteintäkterna som härrör från denna reglering inte har varit avsatta för att finansiera den lägre skattesatsen, inklusive normalskattesatsen, för övriga elproducenter. Kammarrätten gör därför bedömningen att den förhöjda skattesatsen inte kan anses utgöra en integrerad och oskiljaktig del av en stödåtgärd för övriga elproducenter.
Vad beträffar etableringsfriheten noterar kammarrätten att bestämmelsen om förhöjd fastighetsskatt för vattenkraftverk till sin effekt är neutral och att utländska kraftverk inte missgynnats i förhållande till inhemska kraftverk. Vidare delar kammarrätten förvaltningsrättens bedömning att det som bolaget anfört inte medför att den aktuella skatten kan anses ha inneburit ett förbud eller annars gjort det svårare eller mindre attraktivt för unionsmedborgare att bedriva vattenkraftverksamhet. Den i målet aktuella bestämmelsen och dess tillämpning står därmed inte i strid med etableringsfriheten.
Överklagandet avslås.