Det var totalt åtta personer som åtalades efter att Riksdagen den 12 november 2019 hållit interpellationsdebatt. 

Debatten hade precis avslutats med ett anförande från nytillträdda utrikesministern Ann Linde när de åtta personerna som befann sig på åhörarläktaren reste sig upp och gav uttryckt för sitt missnöje. Under en knapp minut ropade personerna om brott mot mänskliga rättigheter och solidaritet med Chiles folk – samt vecklade ut en flagga. Sedan visades de ut från läktaren med hjälp av Riksdagens skyddsvakter.

De tilltalade dömdes i Stockholms tingsrätt samtliga till 30 dagsböter för störande av förrättning.

Tingsrätten godtog att de tilltalade inte gått till interpellationsdebatten med en gemensam plan utan att de varit där i olika konstellationer. På plats hade de dock agerat tillsammans och i samförstånd när de rest sig upp, vädrat sitt missnöje och stört förrättningen. Att åsiktsyttringen gjorts i ett uppehåll mellan två debatter saknade avgörande betydelse. Interpellationsdebatter utgör enligt praxis statliga förrättningar – och de tilltalade hade stört förrättningen.

Svea hovrätt går nu på samma linje och fastställer i allt väsentligt tingsrättens dom.

När de tilltalade började väsnas tittade flera av de som närvarade i kammaren upp mot läktaren – samtidigt som förste vice talmannen erinrade om att åsiktsyttringar från läktaren inte är tillåtna. Det som de tilltalade sagt eller ropat har också kvalificerat som sådant oljud eller liknande som avses i 16 kap. 4 § brottsbalken – och i och med att personerna agerat tillsammans saknar det betydelse om någon eller några varit tysta.

Praxis avseende det aktuella brottet är knapphändig, men i ett refererat fall har åtalet ogillats, eftersom det inte ansetts ha handlat om oljud eller liknande när personer under förhandling i kommunfullmäktige olovligen begett sig till sessionssalens podium och läst upp ett meddelande under några minuter.

Offentligheten kring folkrepresentationens sammanträden är fundamental i ett demokratiskt statsskick och förutsätter att det finns åhörarplatser i Riksdagens plenisal. Åhörare som uppträder störande utvisas normalt innan störningen medfört något längre uppehåll i debatten, men detta innebär inte att störningen inte når upp till en straffbar nivå. Störningens längd och allvar är snarare något som får återspeglas i straffmätningen, konstaterar hovrätten.

De tilltalade i målet har hänvisat till att de bara utövat sin yttrandefrihet. Det framgår dock av regeringsformen att yttrandefriheten får begränsas genom lag, bland annat med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Motiven till 1976 års reform av regeringsformens rättighetsregler anger också att brottet störande av förrättning faller utanför grundlagsskyddet för yttrandefrihet. Man kan därför inte gå fri från ansvar med hänvisning till yttrandefriheten och tingsrättens fällande dom ska inte ändras, konstaterar hovrätten.