En 22-årig man som åtalades för våld mot tjänstemän då han ska ha angripit två poliser i Nacka med våld när de kroppsvisiterade honom i sin myndighetsutövning. Våldet bestod av att 22-åringen sparkade en av poliserna på benet och slog/stack honom i huvudet med en pinne samt bet den andre i armen.
Mannen beskrev hur han hade suttit hemma och studerat och skulle åka till ett utegym vid Nyckelviken. När han körde med sin elcykel på cykelbanan såg han en bil stod parkerad. Han upplevde det som konfrontativt och obehagligt och han var väldigt rädd när bilen blinkade till och han upplevde att
Det steg ut två okända män ur bilen som betedde sig aggressivt och hotfullt. Männen sa att han hade begått ett grovt trafikbrott genom att köra på fel sida av vägen och ville ha hans personnummer. Han uppfattade att de försökte manipulera honom och att det var fråga om två falska poliser.
De två männen ställde konstiga frågor om narkotika, vilket var irrelevant i förhållande till det de påstod att han hade gjort. Han uppfattade det som att de försökte råna honom. De två männen gick fram och tog tag i honom och knuffade ner honom i ett dike. Han var livrädd och ville ta sig därifrån. Hans överlevnadsinstinkt fick honom att vilja ta sig därifrån. Han bet en av dem och när han låg ner försökte han trycka bort dem med händer och fötter. Han utövade inget våld när han stod upp. Han försökte skapa avstånd med en kvist, som var millimetertjock. Han vet inte om någon gick förbi när de låg i diket. Han skulle aldrig ha gjort så här om han hade vetat att det var poliser.
Polismännen, som var ute och spanade efter misstänkta narkotikabrott uppgav att de på flera sätt visade att de var poliser genom att visa sina polisbrickor och förklara vilka de var samt blinka med blåljus. De såg att han körde i motsatt körfält, varefter han körde upp på cykelbanan med sin elcykel. De följde därför efter honom.
Med anledning av de avvikande svaren och det nervösa beteendet fattade de ett beslut om kroppsvisitation. De hade mycket svårt att kontrollera 22-åringen och den bitne polisen hävdade att han har kvar ärret från bettet som han därmed påminns om dagligen.
Enligt Nacka tingsrätt saknas det skäl att ifrågasätta målsägandenas uppgifter och dessa lades till grund för den fortsatta bedömningen. Tillsammans med den skriftliga bevisningen var det därmed bevisat att 22-åringen har utövat våld och att våldet och omständigheterna var sådana att det kan utgöra brottet våld mot tjänsteman.
Tingsrätten ansåg att det finns omständigheter som talar för att 22-åringen inte förstod att männen var poliser. Men de påtalade vid upprepade tillfällen att de var poliser. De lät blåljusanordningen på bilen vara på under några sekunder, vilket 22-åringen måste ha lagt märke till. Han fick se målsägandenas polisbrickor med legitimation.
Sammantaget framstår det för tingsrätten som orimligt att 22-åringen inte skulle ha förstått att det var poliser som hade stoppat honom. Även om han saknar egen erfarenhet av civilklädda poliser måste han känna till att sådana finns. Att målsägandena ställde frågor som kan ha framstått som märkliga, eller deras agerande vid ingripandet, kan inte ha varit tillräckligt för att han skulle tro att han var utsatt för någon form av brott. Det framstår överhuvudtaget som osannolikt att han skulle tro det snarare än att han blivit stoppad av poliser.
22-åringen måste alltså ha förstått att målsägandena var poliser. Under de förutsättningarna kan han inte ha trott sig ha rätt till nödvärn. Han har därmed haft uppsåt till gärningen och skulle dömas för den. Gärningen bedömdes som två tillfällen av våld mot tjänsteman. Han dömdes till villkorlig dom och samhällstjänst 75 timmar.
Svea hovrätt instämmer i tingsrättens bedömning av i vilken utsträckning det är visat att 22-åringen utövat våld och vilka följder det har fått. Eftersom målsägandena var poliser som utövade myndighet och 22-åringen saknade rätt till nödvärn, finns objektiva förutsättningar att döma mannen för våld mot tjänsteman alternativt misshandel
Det är åklagaren som har bevisbördan i uppsåtsfrågan. Åklagaren har även bevisbördan för att gärningen inte var tillåten på grund av att gärningsmannen felaktigt uppfattade sig vara i en nödvärnssituation, så kallat putativt (inbillat) nödvärn. För att en sådan invändning ska kunna beaktas krävs dock att de yttre förhållandena ger stöd för att det kan ha förhållit sig så att den tilltalade missuppfattade situationen. Om det saknas rimlig förklaring till varför den tilltalade tagit miste bör invändningen normalt kunna lämnas utan avseende eller anses motbevisad.
Redan av 22-åringens uppgifter framgår att han insåg att det fanns en risk för att målsägandena var poliser. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att han vid den tidpunkt då han började utöva våld mot dem var praktiskt taget säker på att så var fallet.
Tvärtom får den tilltalades uppgifter om att han under händelseförloppet kom att tro att männen inte var poliser och att han var utsatt för ett brottsligt angrepp stöd av omständigheterna i målet. Målsägandena var den aktuella kvällen civilt klädda och färdades i en civil bil. Det var mörkt ute.
Initialt stoppades 22-åringen eftersom poliserna hade reagerat på det sätt som han framförde sin elsparkcykel. Även om poliserna förknippade sättet att framföra elsparkcykeln med någon som kan misstänkas för narkotikabrott är det förståeligt att de frågor som ställdes om bland annat narkotikabruk i sammanhanget framstod som främmande för honom.
Det är vidare tveksamt om det fanns laglig grund för kroppsvisitation, se till exempel JO 2009/10 s. 72.
Annat är sammantaget inte visat än att 22-åringen i det skede då våldet utövades inte var likgiltig inför att målsägandena var polismän och att de skulle kroppsvisitera honom i sin myndighetsutövning (se även RH 1980:43).
22-åringen förefaller i stället ha uppfattat situationen som att ett brottsligt angrepp mot honom var överhängande. Det sätt som mannen handlade på i syfte att försvara sig mot detta inbillade angrepp kan inte anses ha varit uppenbart oförsvarligt. Åtalet ska därför i sin helhet ogillas.