En person dömdes av tingsrätten för en lång rad brott, bland annat grov misshandel, olaga frihetsberövande och våldtäkt mot barn. Hovrätten dömde den tilltalade för ytterligare några brott till åtta års fängelse. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd. Efter att domen fått laga kraft ansökte den dömde om resning.
I resningsansökan hänvisades framför allt till att åklagaren bara något år innan hon blev förundersökningsledare i målet hade varit anställd hos en advokatbyrå. Och en ledande advokat vid den advokatbyrån företrädde en av målsägandena i målet, både vid en tidigare nedlagd förundersökning mot den dömde (som bedrevs under den tid åklagaren arbetade på byrån) och under den återupptagna förundersökningen och under rättegången.
HD konstaterar att bestämmelserna om åklagarjäv finns i 7 kap. 6 § rättegångsbalken. Av första stycket framgår att om det för åklagare beträffande visst brott finns någon omständighet som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller hon inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet eller annan åtgärd enligt rättegångsbalken. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter.
Bestämmelserna om domarjäv, vilka alltså i huvudsak ska tillämpas även vid bedömningen av om åklagarjäv föreligger, finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. I punkterna 1-9 finns en uppräkning av vissa mer konkreta omständigheter som medför att en domare är jävig att handlägga ett mål.
Därutöver anges i den så kallade generalklausulen i punkten 10 att en domare är jävig om det annars föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet.
Även om generalklausulen enligt sin ordalydelse handlar om partiskhet har den tolkats på så sätt att den omfattar även annan särskild omständighet som inverkar på domarens oberoende eller oavhängighet i målet (se bland annat ”Pirate Bay-målet” NJA 2010 s. 274 p. 4, ”Adjungerade ledamotens jäv” NJA 2014 s. 482 p. 10 och ”Tekniska rådets jäv” NJA 2022 s. 905 p. 8).
En åklagare beslutar inte om utgången i ett mål på det sätt som en domare gör. Det skulle, enligt HD, kunna tala för att frågan om resning på grund av jäv bör bedömas mer restriktivt när det gäller en åklagare än när det gäller en domare, både i frågan huruvida jäv föreligger och, kanske framför allt, om det är uppenbart att jävet saknat betydelse för utgången.
För åklagare gäller en i flera bestämmelser uttryckligen angiven objektivitetsplikt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel. Och åklagaren och den som biträder honom eller henne ska bedriva sitt arbete objektivt även efter det att åtal har väckts. (Se 23 kap. 4 § och 45 kap. 3 a § rättegångsbalken, jfr även t.ex. 20 kap. 2 § tredje stycket.)
Kravet på objektivitet ska ses bland annat mot bakgrund av att domstolen i många avseenden är beroende av att det material som läggs fram i målet ger en rättvis bild av vad som kommit fram i utredningen vilket i sin tur kan vara beroende av de direktiv som åklagaren ger under förundersökningen. I den juridiska litteraturen har uttalats att jäv kan föreligga för en åklagare
även om han eller hon inte uppträder under huvudförhandlingen eftersom åklagarens beslut under förundersökningen, angående utredningsåtgärder och beslut att väcka åtal, kan ha stor betydelse för utfallet (se Christer Thomefors, Rättegångsbalken, Lexino 2021-10-01, JUNO, kommentaren till 58 kap. 2 §, avsnitt 2.3.3).
Det sagda innebär inte att de skillnader som finns mellan åklagarrollen och domarrollen nödvändigtvis saknar betydelse vid jävsbedömningen, men det gör att skillnaden mellan de båda rollerna trots allt inte är så stor.
I den aktuella resningsbestämmelsen ställs det inte upp något krav på att de omständigheter som åberopas ska vara nya i förhållande till vad som förekommit tidigare. På så sätt skiljer sig bestämmelsen i 58 kap. 2 § 2 från den i punkten 4 om nya omständigheter och nya bevis.
Det förhållandet att jävsfrågan har prövats inom Åklagarmyndigheten och att den åberopats inför tillståndsprövningen i Högsta domstolen innebär inte att den tilltalades ansökan om resning inte ska prövas fullt ut.
I bedömningen av det aktuella fallet noterar HD att åklagaren under hösten 2019 var anställd på en viss advokatbyrå. Under denna tid pågick en förundersökning mot den tilltalade i vilken advokaten tillika ägaren till byrån var förordnad som målsägandebiträde.
Ungefär ett år efter att åklagaren slutade på byrån återupptogs den tidigare nedlagda förundersökningen med henne som förundersökningsledare. Den tidigare nämnde advokaten förordnades då åter som målsägandebiträde för samma målsägande. Frågan är om dessa förhållanden kan anses innebära att åklagaren varit jävig med tillämpning av generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 i förening med 7 kap. 6 § rättegångsbalken.
Åklagarens anställning på advokatbyrån var relativt kortvarig och det har inte framkommit att hon där tog del av den pågående förundersökningen eller på annat sätt under tiden på byrån var
inblandad i arbetet med ärendet. Samtidigt har det varit fråga om en mindre advokatbyrå där advokaten hade en ledande ställning och där åklagaren arbetade med samma typ av ärenden. Till bilden hör också att det aktuella ärendet var särpräglat och omfattande. Vidare inleddes
åklagarens arbete med ärendet såsom åklagare endast kort tid efter det att hon slutade på byrån.
Sammantaget föreligger det dock sådana särskilda omständigheter som - med ett objektivt betraktelsesätt - får anses vara ägnade att rubba förtroendet för åklagarens opartiskhet. Åklagaren har alltså varit jävig.
Det har genom ett yrkande om att målet skulle avvisas, som prövats av tingsrätt och hovrätt, visserligen varit känt för domstolarna att den tilltalade gjorde gällande åklagarjäv baserat på åklagarens tidigare anställning. Det har därmed i och för sig funnits viss möjlighet för domstolarna att beakta det förhållandet vid prövningen av målet. Så som resningsbestämmelsen är utformad måste dock varje tänkbar påverkan på utgången beaktas. Mot bakgrund av målets storlek och de komplicerade förhållandena är omständigheterna i detta fall sådana att det inte kan uteslutas att jävet har påverkat utgången.
Resning bör till följd av det sagda beviljas i målet i fråga om ansvar för de gärningar den tilltalade dömts för, påföljd, skadestånd till målsägandena samt skyldighet att erlägga avgift till brottsofferfonden.
Eftersom saken inte är uppenbar ska målet i dessa delar tas upp av hovrätten för ny handläggning.