Vad innebär det i praktiken att kontantbetalningsprincipen nu skrotas och att gäldenären därmed får göra kreditköp och ådra sig nya skulder inom ramen för den löpande förvaltningen, utan krav på samtycke från rekonstruktören? Gör den utökade rådigheten att gamla borgenärer måste konkurrera med dem som fått fordringar under rekonstruktionen? Vilka typer av administrationskonton finns det, och hur påverkar de maktfördelningen mellan gäldenär och rekonstruktör? Hans Renman ger sin analys.